Det var en gång en stad. En huvudstad till och med. Med gator som armar och broar som ben. Det stora huvudet täckt av glittrande asfalt.

Bussar pilade fram i denna stad hit och dit och alltid på höger sida. Mellan husen, förbi torgen, över smala broar. Storstadens puls.

Till stor nytta för människorna var de, bussarna. Hjälpte dem komma fram till jobbet, hem från jobbet, till förskolan, från förskolan, till sin älskade, från sin älskade, ut ur staden eller in till staden och så vidare.

Dessa bussar, även enstaka spårvagnar, var således en del av gatubilden, alla med sina bestämda rutter. Vid trottoarerna hållplatser, ställen där en del klev på och andra klev av.

SE ÄVEN: Palestinademo varje lördag – SL drar in busslinjer

Ambulanser och brandbilar hade sina egna lagar. Livsviktiga lagar. Tillsammans med övrig trafik skapade de ett aldrig sinande flöde, i ur och skur, året runt och i någorlunda harmoni.

Så hände det. Inte plötsligt, utan smygande och utan att särskilt många lade märke till det. En hotfull KLICK dök upp ur skuggorna! Var och en sin egen typ, ändå lika varandra som bär.

I vredesmod travade de nu runt i huvudstaden som om de ägde den. Varje lördag. Plakat och banderoller. Trumvirvlar bland avgaserna.

Varför så upprörda? Så ur balans? Jo, så här var det. Långt härifrån pågick ett krig. De tågande höll benhårt på den ena sidan och hatade den andra, därav trummornas virvlande, de hätska slagorden. Som att floden därborta tillhörde dem, endast dem, ända ner till havets solpinade stränder.

Det gick nu inte längre att låta bussarna köra som de var vana vid. En omöjlighet. Det kom nya direktiv uppifrån. Sväng av vid hörnet, kör runt bakom knuten, sväng igen, vänd om, backa! Undvik broarna! Allt detta bara för att de i klicken ville tåga just där trafiken gick. Några av bussarna fick förresten inte köra alls, blev kvar i hallarna.

Här kunde min saga sluta, men gör det inte. Inte alls. Det som hände var att allt fler ville vara med i tågandet, allt fler gator och viadukter togs i anspråk. Varje dag. Hela stadskärnan, alla nedfarter till tunnlarna, blev ockuperade. Människor kunde inte längre ta bussen eller spårvagnen, utan fick gå till jobbet till fots hur långt det än var. Bilarna vågade inte ge sig ut.

Hur det hela slutade? Inte vet jag. Kriget tog slut i alla fall. Och huvudstaden tappade sitt huvud. Det flöt ner i Strömmen, där det ännu guppar i de svarta vågorna. Staden blev aldrig mer sig lik.

Madeleine Richter