Höstens val har kallats ett ödesval för Sverige. Oavsett om man stödjer nuvarande regering eller inte är det svårt att hävda att Tidöregeringen inte presenterat en konkret och otvetydig politik. Trots detta leder oppositionen i opinionsmätningarna.

Oppositionens oenighet är påtaglig. Inom en och samma koalition ska ett liberalt Centerparti förhandla med partier med rötter i planekonomi. Man vägrar samtidigt ge ministerposter åt koalitionspartners. Detta sker under en period när Sverige befinner sig i ett av sina säkerhetspolitiskt och ekonomiskt mest utsatta lägen sedan andra världskriget.

Likgiltigheten växer fram

Mot denna bakgrund väcks frågan om sakpolitiken håller på att förlora sitt grepp om väljarkåren. En möjlig förklaring är urbaniseringen. Storstadsregionernas högre medelinkomster skapar stabila boendemiljöer där invånarna kan distansera sig från de samhällsproblem som drabbar andra. Distansen underlättar moralisk positionering – hellre stöd för beprövat felaktig politik, så länge den stämmer med den egna självbilden.

Medierna har förstärkt detta genom att accelerera polariseringen. Att ständigt kastas mellan extrema positioner är utmattande och öppnar för likgiltighet.

Som Gramsci skrev 1917: ”Att leva är att ta ställning. Jag hatar de likgiltiga.”

Ett recept mot likgiltighet

Om sakpolitiken tappar betydelse bland väljarna vidgas klyftan mellan väljarkår och politiker – med allvarliga konsekvenser för samhällsutvecklingen. I avsaknad av konstruktiv vision och enighet finns lite som talar emot att likgiltigheten tar ännu större kliv framöver.

Den 13 september finns möjligheten att säkerställa att de reformer som genomdrivits under mandatperioden fortsätter levereras. Det är ett konkret recept mot likgiltighet inför Sveriges framtid – och gynnar i slutändan alla, inklusive vänsterväljarna själva.

Nils Garcia-Grundström, riksdagskandidat för Kristdemokraterna