Sedan samtyckeslagen infördes 2018 har den hyllats som en seger för kvinnors rättigheter och som ett steg mot ett mer jämställt Sverige. Men bakom de politiska pressmeddelandena och de högtidliga formuleringarna växer en annan verklighet fram: en rättstillämpning där unga män döms till fleråriga fängelsestraff utan objektiv bevisning, där oskuldspresumtionen eroderas och där principen hellre fria än fälla i praktiken har ersatts av motsatsen.

Hundratals domar – samma mönster

Jag har personligen gått igenom hundratals domar efter 2018, i mål där unga män dömts för våldtäkt och andra sexualbrott. Jag talar dagligen med familjer, anhöriga och drabbade som aldrig trodde att någon i deras närhet ens skulle kunna misstänkas för ett sådant brott – tills en dag då allt förändrades genom en anmälan.

Mönstret är ofta detsamma:

• Ord står mot ord.
• Det saknas teknisk bevisning, vittnen eller skador som entydigt styrker åtalet.
• Alternativa förklaringar till händelseförloppet utreds inte på allvar.
• Domstolen väljer att helt lägga målsägandens berättelse till grund för domen, trots uppenbara motsägelser eller märkliga efterföljande beteenden.

Ändå döms unga män till fleråriga fängelsestraff. Detta är inte en marginell avvikelse – det är ett systemfel.

”Kvinnor ljuger inte om våldtäkt” – en farlig myt

En bärande, outtalad premiss i dagens debatt tycks vara att kvinnor inte ljuger om våldtäkt. Det påstås sällan rakt ut, men präglar hur många åklagare, domstolar och tyckare närmar sig de här målen.

Den premissen är inte bara osann, den är livsfarlig för rättssäkerheten.

Självklart finns det kvinnor som ljuger – precis som det finns män som ljuger. Människor kan ha motiv: ekonomisk vinning, hämnd, konflikt, påtryckningar från omgivningen, skuldkänslor efter frivilligt sex, relationsdramatik. Att låtsas som att detta aldrig förekommer gör inte verkliga brottsoffer tryggare – det gör rättsstaten svagare.

Det verkliga hånet mot våldtagna kvinnor är inte att erkänna att det finns falska anmälningar – utan att blanda ihop svårt traumatiserade brottsoffer med personer som utan spärrar använder våldtäktsanmälningar som vapen.

Rättssäkerhet gäller alla – även unga män

Rättssäkerhet innebär inte att vi måste välja mellan att skydda kvinnor eller skydda män. Rättssäkerhet innebär att vi skyddar rättsstaten – för alla medborgare.

• Beviskravet ”bortom rimligt tvivel” gäller i alla brottmål.
• Oskuldspresumtionen gäller i alla brottmål.
• Principen hellre fria än fälla gäller i alla brottmål.

När vi accepterar en praxis där unga män döms på i praktiken en enda utsaga, utan verklig bevisning, har vi övergett dessa principer. Då har vi infört ett lägre beviskrav just i sexbrottsmål, trots att straffen där ofta är bland de strängaste i hela straffskalan.

Det är inget annat än en modern form av häxprocess: man lugnar den upprörda opinionen med fler fällande domar, samtidigt som man systematiskt pressar ned beviskraven. Exakt så fungerar rättsskandaler historiskt – de är aldrig tydliga för sin egen samtid, men bedöms skoningslöst i efterhand.

Vad som måste göras – nu

Den här utvecklingen är inte hållbar. Om samtyckeslagen ska finnas kvar måste den rättas upp genom praxis och, vid behov, lagändringar. Följande krävs:

1. Samma beviskrav i våldtäktsmål som i andra brottsfall.
   Ord-mot-ord bör inte kunna leda till fleråriga fängelsestraff utan att det finns någon form av objektivt stöd – teknisk bevisning, vittnen, dokumenterade skador eller annat som påtagligt minskar utrymmet för rimligt tvivel.
2. Oberoende genomlysning av praxis efter 2018.
   En kommission, fristående från Åklagarmyndigheten och Domstolsverket, bör granska ett urval domar där bevisläget varit svagt och analysera om beviskravet i praktiken sänkts.
3. Stärkt resningsmöjlighet i sexualbrottsmål.
   För unga män som redan dömts på svagt underlag måste dörren till resning stå verkligt öppen. Nya omständigheter, digital bevisning, vittnespsykologisk expertis och senare framkomna uppgifter måste prövas på allvar.
4. Utbildning och riktlinjer för domare, åklagare och försvarare.
   Det måste tydliggöras att jämställdhetspolitik inte får ersätta rättsstatens principer. Att värna kvinnors trygghet och att värna rättssäkerhet för misstänkta är inte motsatser – båda är nödvändiga.

Det är fullt möjligt att både ta våldtäkter på största allvar och samtidigt vägra acceptera en ordning där unga män döms på svag eller obefintlig bevisning. Den som påstår att det ena utesluter det andra har missförstått vad en rättsstat är.

Samtyckeslagen infördes med höga ambitioner. Men en lag kan inte bedömas enbart efter sin avsikt – den måste bedömas efter sina konsekvenser. I dag är konsekvenserna i alltför många fall förstörda liv, trasiga familjer och fällande domar där bevisningen inte håller måttet.

Det är hög tid att vi slutar tala i slagord och börjar tala om det här för vad det är: en växande rättsskandal.

Kada Karlsson

Jurist och medlem i nätverket Mannaminne