Kultur betraktas ofta som något flyktigt, en samling traditioner vi plockar fram vid högtider. Men ser vi djupare är kulturen nationens ryggrad, ett arkitektoniskt storbygge som pågått i årtusenden. Det är ett kollektivt projekt som inte bara syftar till överlevnad, utan till en ständig förbättring. För svensken har detta projekt underförstått handlat om att förädla samhällsbygget, från de första tingens lagar till den moderna välfärdsstatens finmaskiga nät.

Det unika receptet

Den svenska särarten är ett helt unikt recept, vars ingredienser kombinerats genom de specifika omständigheter som våra förfäder levt under. Det handlar om en geografi som krävt samarbete för att bemästra kylan, en tidig läskunnighet som band samman folkets intellekt och en tillit som vuxit fram ur generationer av gemensamt ansvarstagande.

Att värna om den svenska särarten är därför inte en fientlig handling mot omvärlden, utan en nödvändighet för att bevara det historiska hantverk som gjort nationen framgångsrik. Vi bär på ett arv som är resultatet av ett tusenårigt förbättringsarbete. Att tro att detta recept kan ändras godtyckligt utan att smaken försvinner är ett historiskt misstag.

Länge var målet med detta bygge så självklart att det aldrig behövde klädas i ord. Det fanns en tyst överenskommelse om vart vi var på väg och vad som krävdes av den enskilde för att hela maskineriet skulle fungera. Det var en gemenskap som vilade på en organisk förståelse av plikt och rätt, slipad under tusen år av prövningar.

Identitet genom negation

En ofta förbisedd sanning är att en identitet inte bara skapas inifrån. Vi definieras i hög grad av det vi inte är. Svenskar formas inte enbart av sin egen gemenskap, utan minst lika mycket av alla de gemenskaper som de inte ingår i.

Utan dessa kontraster förlorar begreppet ”svensk” sin mening. Om vi inte kan peka på vad som skiljer vårt sätt att organisera samhället, vår syn på individen och vår moraliska kompass från andra kulturers, då upphör vi att existera som en distinkt enhet. Identitet kräver en avgränsning; den kräver ett ”här” som skiljer sig från ”där”.

Gränsen för det inkluderande

Här landar vi i en oundviklig slutsats: Definitionen av att vara svensk kan inte vara hur bred som helst. Det finns en brytpunkt där inkludering övergår i upplösning. Om identiteten späds ut för mycket, i ett försök att rymma allt och alla utan att kräva trohet mot det unika receptet, skadas kärnan. Till slut går den helt förlorad.

En gemenskap som gör anspråk på att vara allt för alla, slutar till sist att vara något för någon.

Ska projektet med den ständiga förbättringen kunna fortsätta, krävs det att vi återigen vågar tala om vad som gör oss unika. Vi behöver erkänna att vår gemenskap har gränser, och att det är just dessa gränser som gör gemenskapen värd att tillhöra. Vi har ansvar att förvalta Sverige och dess kulturella särart för att även våra efterkommande ska ta ansvar, som en röd tråd genom generationerna.

Mats Isaksson

Göteborg