Reaktionerna lät inte vänta länge på sig efter Liberalernas partiledare Simona Mohamssons överenskommelse med Sverigedemokraterna om partiernas samverkan efter valet 2026. Kritiken var väntad från socialdemokratiska medier, men även de liberala har inte varit nådiga i sin syn på hur fel de anser att överenskommelsen är.

Den före detta ministern Annika Strandhäll valde att i sin kritik blanda in Mohamssons utseende och bakgrund i diskussionen om hur fel hon ansåg avtalet vara. Detta är ingen slump, eller enskild incident, från personer på vänsterkanten i svensk politik.

SE ÄVEN: Hjort: Strandhälls karma är en bitch

Partikollegor till mig med utländsk bakgrund möts ofta av kritik för deras politiska uppfattning baserat på deras bakgrund. Samma osakliga kritik tilldelas också kvinnor eller personer ur andra minoritetsgrupper i samhället. Med andra ord, kritik baserat på medfödda egenskaper såsom etnisk bakgrund, kön eller sexuell läggning.

Sedan Socialdemokraternas rekordval 1968, då de lyckades få över 50 procent av rösterna i riksdagsvalet, har trenden för partiet varit vikande och vid valet 2018 nådde partiet sitt sämsta valresultat sedan den allmänna rösträttens införande. Den stora anledningen till detta torde vara att den svenska medelklassen år för år får det allt bättre, de lockas inte längre av socialismens tankar om klasskamp.

Det är därför ingen slump att andra rörelser, med samma ambition, under 1970-talet och framåt bildades och drev på för samhällsinterna kamper, men under annan flagg. Feminismen, miljörörelsen, hbtq-rörelsen, Black lives matter-rörelsen och på senare tid Palestinarörelsen är alla strömningar med samma politiska motståndare. Samma personer som bedriver klasskamp ena dagen kan nästa dag blockera motorvägar, gå i palestinatåg eller kräva kvoterad föräldraförsäkring.

När klasskampen blev ointressant för medelklassen var vänstern helt enkelt tvungna att hitta på andra konflikter som kunde engagera deras potentiella väljare.

Det som framförallt skiljer höger från vänster i politiken är synen på individen. Högern betonar individens ansvar, men förespråkar också flit och föräldraansvar. Vänstern ser människor som offer för samhällets eller kapitalismens misslyckande. En förlorarmentalitet som ingen individ blir bättre av att få höra, att skylla sina problem på andra torde alla veta är det sämsta man kan göra för att få bukt med sin egen situation.

Och det är just därför vänsterpersoner blir så ofattbart provocerade när personer med utländsk bakgrund, kvinnor, homosexuella eller för den delen vanliga arbetare inte köper vänsterns diversifiering av klasskampsargumenten. I deras ögon är invandrare, kvinnor eller homosexuella offer för samhällsstrukturer och behöver vänsterns hjälp i kampen mot den hemska högerpolitiken. I deras huvud är det helt obegripligt att de inte förstår att de utsätts för ett förtryck och att de inte vill ingå i deras kamp!

Det vänstersidan inte vill förstå, och som de blir så ofantligt provocerade av, är att personers åsikter inte sitter i hur de ser ut, vilket kön de har eller vad de har för sexuell läggning. Har man en stark tilltro till sitt eget kunnande, sin förmåga att lösa sina egna bekymmer och förstår föräldrarnas avgörande roll i barnuppfostran så är man i regel inte vänster.

Det är därför vänstern vill skapa en förlorarmentalitet inom dessa grupper. Allt dåligt är samhällets, männens eller de rikas fel! Ena dagen kan de prata om hur viktigt det är med starka kvinnor, men nästa dag kan de hata en stark kvinna som tagit ett av mandatperiodens modigaste beslut.

Sverigelöftet innebär att regeringen och Sverigedemokraterna har skickat över bollen till oppositionen. Spelteorierna om ett framtida regeringsunderlag på högerkanten har upphört. Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer rösta nej till en regering de inte själva ingår i och Centerpartiet kommer inte stödja en regering som Vänsterpartiet ingår i. Även detta är givetvis stressande, inte minst för Socialdemokraterna. Från och med nu är det upp till Magdalena Andersson att förklara för väljarna hur hon ska kunna styra landet om oppositionen, gud förbjude, får en majoritet av platserna i Sveriges riksdag.

Pontus Andersson Garpvall

Riksdagsledamot (SD)