När vården för äldre diskuteras talas det ofta om organisation, arbetssätt och nya perspektiv. Men alltför sällan sägs det som borde vara självklart. Vårdens första uppgift är att skydda den sköra patienten, upptäcka när något är fel och sätta den äldres trygghet främst. Där har svensk äldreomsorg och äldrevård i många fall brustit.

Problemet handlar inte bara om organisatoriska modeller. Det handlar också om att svensk vård och omsorg under lång tid har pressats av en utveckling där kärnuppdraget fått stå tillbaka. När resurserna inte räcker till drabbas alltid de mest sårbara först. I praktiken är det ofta de äldre och de multisjuka som får betala priset.

En viktig del av detta är att befolkningen vuxit snabbt under kort tid, inte minst genom invandring. Det har ökat trycket på hela systemet, samtidigt som språkförbistring, tolkkedjor, kulturkrockar och vård till personer utan rätt att vistas i landet lagt ytterligare belastning på en redan pressad verksamhet. Resultatet blir mindre tid, mindre närvaro och mindre trygghet för dem som vården i första hand måste klara av att skydda.

I en sådan situation är det inte svårt att se vilka som hamnar i kläm. Våld mot äldre är redan ett stort och ofta dolt problem. Internetmedicin beskriver det som ett allvarligt samhällsproblem som ofta förblir osynligt. Där anges att ungefär var sjätte person över 60 år har utsatts för någon form av misshandel under det senaste året och att bara omkring fyra procent av fallen anmäls. Samma kunskapsstöd lyfter också att personal inom vård och omsorg kan vara förövare och att hög arbetsbelastning, brist på kompetens och svaga rutiner ökar riskerna.

Vi ser också hur verkligheten tränger sig på. Senioren rapporterade i december att nästan 400 våldtäkter mot kvinnor över 60 år har polisanmälts sedan 2021 och att forskare talar om ett gigantiskt mörkertal. Expressen rapporterade nyligen om en hemtjänstman som åtalats för ett stort antal brott mot äldre. Det här är inte en marginell fråga. Det handlar om trygghet, värdighet och om samhällets mest utsatta.

I en sådan situation måste politiken våga prioritera rätt. Resurser som ska gå till vård, närvaro och patientsäkerhet får inte ätas upp av sådant som ligger vid sidan av kärnuppdraget. Endast i Region Stockholm uppgår kostnaderna för språktolk till omkring 160 miljoner kronor per år och ytterligare 185 miljoner går till vård för personer utan tillstånd att vistas i landet. Samma underlag pekar också på att ersättningsmodeller riskerar att flytta resurser från områden med äldre och multisjuka till områden där andra faktorer väger tyngre än medicinska behov.

Det är där skiljelinjen går. Vi menar att vården måste återgå till sin kärna. Den äldre multisjuka patienten ska gå först. Den som är skör, ensam, dement eller beroende av andra ska inte hamna längre bak därför att vården förväntas kompensera för konsekvenserna av en ansvarslös migrationspolitik eller politiska experiment med fel fokus.

Läs även: Hjort: Äldreövergreppen – när staten sviker de försvarslösa

En bättre äldrevård kräver fler sjuksköterskor nära patienten, tydligare uppföljning, bättre samverkan mellan vård och omsorg och större förmåga att upptäcka våld och försummelse. Men det kräver också ett samhälle som håller ihop. Gemensamt språk, tydliga normer och ett tydligt ansvar är inte hinder i vården. Det är förutsättningar för att vården ska fungera.

De äldre har byggt vårt land. Då ska de inte mötas av en vård som är splittrad, undfallande och oförmögen att skydda dem. De ska mötas av närvaro, ordning och trygghet.

Britt Mari Canhasi

Hälso- och sjukvårdspolitisk talesperson för Sverigedemokraterna, region Stockholm