I juli ska EU-kommissionen se över det viktigaste styrmedlet i den europeiska klimatpolitiken, utsläppshandeln. Samtidigt kräver ledande industriföretag och flera medlemsländer att systemet anpassas till geopolitisk verklighet genom att koldioxidkostnader mildras. När själva fundamentet i EU:s klimatpolitik nu omprövas måste den avgörande frågan ställas: Håller den miljöpartistiska politiken när den kolliderar med verkligheten?

EU:s klimatpolitik har byggts på antagandet att stödet för snabbt stigande koldioxidpriser alltid ska bestå, oavsett lågkonjunktur, energikris eller geopolitiska spänningar. Men verkligheten låter sig inte kommenderas från EU. Nu syns tydliga tecken på att stödet för miljöpartistisk politik i Bryssel sviktar. Utvidgningen av utsläppshandeln skjuts upp, den fria tilldelningen kan förlängas och det tidigare rekordhöga koldioxidpriset ifrågasätts allt mer öppet.

Under flera år har den gröna given marknadsförts som både nödvändig och lönsam. Den skulle skapa tillväxt, nya jobb och göra Europa till ett globalt föredöme. Utvecklingen har i stället gått i motsatt riktning. Hushåll och företag har fått bära den verkliga kostnaden i form av högre energipriser, medan skattebetalarnas pengar bundits upp i riskfyllda satsningar med osäker avkastning. Därför domineras debatten nu, med rätta, av växande oro för Europas försvagade konkurrenskraft.

Stegra är ett exempel som tydligt illustrerar problemet. Projektets lönsamhet förutsätter ett stabilt och högt koldioxidpris, samtidigt som just detta pris nu är föremål för politisk omprövning. När kalkylerna inte håller är det inte riskkapitalet som får ta smällen, utan skattebetalarna. Politiken nöjer sig inte längre med att sätta upp mål. Den försöker styra marknadens utveckling genom utsläppshandel, klimattullar och statliga garantier. Skattemedel styrs till politiskt utvalda sektorer, medan riskerna vältras över på medborgarna.

Industrins investeringar är långsiktiga, kapitalkrävande och beroende av stabila villkor. Kombinationen av höga energipriser, stigande koldioxidkostnader och osäkra regelverk försvagar investeringsviljan. Om andra delar av världen erbjuder lägre kostnader och mer förutsägbara spelregler kommer kapitalet att söka sig dit. När politiken dessutom försöker välja vinnare ökar risken för felinvesteringar.

Ett system där vinster privatiseras och förluster socialiseras är inte hållbart. Det är inte ansvarsfull politik, det är planekonomi i miljöpartistisk förpackning. Vi sverigedemokrater menar att Europas styrka alltid har vilat på fri företagsamhet, teknisk utveckling och konkurrens på lika villkor.

När Europas ledare nu diskuterar att bromsa utsläppshandeln är det ett tydligt tecken på att modellen inte är ekonomiskt hållbar. Om Europa ska stärka sin ekonomiska ställning i världen måste kapital få bära sin egen risk. Det kräver teknikneutral politik, stabil energiförsörjning och ekonomisk realism. Symbolpolitik kan inte längre tillåtas gå före Europas konkurrenskraft.

Beatrice Timgren (SD)

Europaparlamentariker