Larmen från Göteborgs funktionsstöd fortsätter. Människor med stora stödbehov får inte alltid den grundläggande omsorg de har rätt till. När sådana missförhållanden återkommer är det inte längre en enskild verksamhetsfråga. Det är ett politiskt ansvar.

Personer som legat med brutet ben utan att skadan upptäckts i tid. Larm som inte besvarats. Brukare som blivit sittande utan hjälp med grundläggande hygien. Lex Sarah-anmälningar som återkommer.

Det handlar inte om enstaka misstag utan om människor som är helt beroende av att samhället fungerar. Det kunde vara ditt barn. Din mamma. Din bror.

Vittnesmål kommer dessutom från verksamheten själv. Chefer och medarbetare säger att de inte skulle vilja placera sina egna anhöriga på vissa av stadens boenden. När sådana signaler kommer inifrån organisationen borde politiken reagera.

Personalen ska inte skuldbeläggas. Men de arbetar i en struktur som under många år gradvis har flyttat fokus bort från kärnuppdraget.

I stället för metod, kvalitet och yrkesskicklighet har organisationen fyllts med administrativa lager. Värdegrundsprojekt, kränkningsutredningar, antirasismprogram, HBTQ-certifieringar och omfattande digitala utbildningar tar stort utrymme.

Arbetet mot diskriminering är viktigt. Men när personalen lägger mer tid på interna processer kring upplevda kränkningar än på omsorgen om brukarna har prioriteringarna hamnat fel. Det politiken prioriterar blir också det personalen förväntas lägga sin tid på.

Lönepolitiken har skickat tydliga signaler. Under lång tid har kvalificerade medarbetare haft svag löneutveckling samtidigt som generella satsningar gjorts längst ned i lönestrukturen. Ambitionen kan ha varit jämlikhet, men konsekvensen har blivit att erfarenhet och specialistkunskap inte premierats.

Samtidigt ser vi hur verksamheter där kompetens behövs som mest ofta bemannas med den minst kvalificerade personalen. De mest komplexa uppdragen kräver erfarenhet och metodkunskap men möts alltför ofta av otillräcklig praktisk yrkesskicklighet.

Metod och kompetens finns i styrdokumenten. I praktiken dominerar administration och olika utbildningsinsatser. I en sådan kultur blir det dessutom svårare att kritisera fel och slå larm när något går fel.

När människor med stora stödbehov inte får grundläggande omsorg är det inte längre en organisationsfråga. Det är ett politiskt misslyckande.

Funktionsstödet är inte bortom räddning – men det kräver en tydlig kursändring. Chefer måste få tillbaka mandat att leda, kompetens måste matcha uppdraget och administration som inte stärker kärnverksamheten måste bort.

Det som ska följas upp är kvaliteten i stödet till brukarna, inte antalet interna utbildningar.

Göteborgs mest utsatta invånare förtjänar mer än symbolpolitik. Nu är det politikens ansvar att göra om – och göra rätt.

Sanda Anton Henriksson (SD)

Ledamot i nämnden för funktionsstöd

Agneta Kjaerbeck (SD)

Vice gruppledare, Göteborg