På grund av invandringen växer köerna, personalen går på knäna och människor som arbetat hela sina liv möts av stängda dörrar och en vård som inte räcker till, skriver två Sverigedemokrater från Region Stockholm.
Hårt arbetande svenskar åsidosätts när välfärden görs om för att behaga grupper som inte delar våra grundläggande förväntningar på ansvar, språk och samhällskontrakt. Resultatet blir att kärnuppdraget urholkas. Det som skulle gå till fler vårdplatser, bättre kontinuitet och en trygg primärvård binds upp i parallella behov, extra led och ständig konsekvenshantering.
I stället för att angripa grundorsaken fortsätter politiken att bygga strukturer för att hantera följderna. Det kan handla om särskilda verksamheter med transkulturellt fokus som utbildar personal i intersektionella perspektiv, normkritik och hur vården ska anpassas efter upplevda hinder kopplade till identitet.
I praktiken blir detta en motor som ständigt letar efter nya behov, nya perspektiv och nya särskilda insatser riktade till vissa grupper, vilket i sin tur driver upp kostnaderna på bekostnad av kärnverksamhet. Dessa verksamheter dammsuger kompetens från övriga delar av sjukvården, när erfarna yrkespersoner flyttas från patientnära arbete till utbildnings- och projektstrukturer som inte kortar en enda vårdkö.
Det kan även handla om tolksystem som blivit en permanent stor kostnad och att regioner tvingas avsätta resurser till vård av personer som vistas här utan tillstånd. I Region Stockholm uppgick kostnaderna för vård av illegala invandrare till omkring 215 miljoner kronor 2024 och prognosen pekar på att kostnaderna kommer fortsätta öka. Även kostnader för språktolk beräknas att nå upp till 160 miljoner kronor för 2026, endast i Region Stockholm.
Det kan också handla om ersättningsmodeller som i praktiken styr resurser till områden med en stor andel utomeuropeiska invandrare i stället för att låta individuella medicinska behov vara helt styrande. Medel som i stället kunde ha gått till att korta köerna och stärka kärnverksamheten samt trygga personalförsörjningen.
Många invänder att en stor andel av personalen i vården är utrikesfödda, och det är ett faktum att många gör viktiga insatser, men den invändningen missar en avgörande del av helheten. Välfärdens kapacitet avgörs inte enbart av hur många som arbetar i systemet, utan av hur resurskrävande varje vårdmöte blir.
När språksvårigheter och bristande systemförståelse gör vårdkontakter mer tidskrävande påverkas hela verksamheten. Myndigheten för vård och omsorgsanalys har visat hur otydlighet kring hur vården fungerar kan leda till fler kontakter, större behov av stöd, mer administration och ökad tolkanvändning. I praktiken innebär det att samma resurser räcker till färre patienter. Det är inte en värdering, utan en organisatorisk realitet.
Det betyder inte att någon ska nekas vård. Men det visar att påståendet att invandring automatiskt löser välfärdens personalbrist är en förenkling. Om integrationen inte fungerar fullt ut ökar belastningen på systemet samtidigt som kostnaderna stiger. Då minskar utrymmet för kontinuitet, vårdplatser och rimliga arbetsvillkor för personalen.
Det här handlar inte om individer. Det handlar om politiska prioriteringar. Ett stort och långvarigt utanförskap får konsekvenser för välfärdens bärkraft. Att inte väga in det i politiken är inte solidariskt, det är oansvarigt.
Vi driver nu på konkreta reformer tillsammans med regeringen för att minska de kostnader som följer av en omfattande invandring och ett stort utanförskap. Det handlar om en tydlig omläggning mot ökat återvändande och om att göra frivillig återvandring mer realistisk genom ett kraftigt höjt återvandringsbidrag. Samtidigt pågår en statlig översyn med inriktning att begränsa rätten till offentligt finansierad tolk och pröva när avgifter kan införas, just för att stärka drivkrafterna att lära sig svenska och minska långvariga tolkkostnader i välfärden.
Välfärden ska fungera för dem som finansierar den. Den ska vara byggd på ansvar, ordning och respekt för svenska normer och värderingar. Därför behöver Sverige mindre invandring, tydligare krav och en aktiv återvandringspolitik för dem som inte blivit en del av samhällsgemenskapen. Då kan vi prioritera rätt igen. Då kan vården stärkas på riktigt, med fokus på patienter och personal, inte på att kompensera för misslyckad integrationspolitik som de gamla partierna har drivit igenom.
Britt-Mari Canhasi
Vice gruppledare och hälso- och sjukvårdspolitisk talesperson, Sverigedemokraterna Region Stockholm
Msciwoj Swigon
Oppositionsregionråd och gruppledare, Sverigedemokraterna Region Stockholm
