Under senare tid har debatten åter blossat upp då det gäller synen på invandringens betydelse för byggandet av välfärdsstaten Sverige och dess förvaltning. Åsikterna spretar isär ungefär som politiska åsikter. Det är lite märkligt egentligen, eftersom facit faktiskt finns att tillgå. Jag tänkte att vi kunde titta lite i facit, skriver debattören Clas Persson.
Det finns en period i landets historia som mer än någon annan tidsepok anges som tiden för välfärdsbygget Sverige, nämligen åren omkring 1870-1970. Det råder en tämligen total enighet i det påståendet även om en del säger att den definitiva brytningen av dessa häpnadsväckande ”rekordår” kom under den första oljekrisen 1973.
Från slutet av 1800-talet till tidigt 1920-tal utvandrade cirka 1,3 miljoner svenskar.
Före andra världskriget ansågs invandringen så pass marginell att den knappast var värd att notera, det rörde sig om ca fem till sex tusen per år. När andra världskriget var slut fanns cirka 195 000 invandrare/flyktingar i Sverige. Av dessa återvände de flesta till sina hemländer. Från 1945 till 1967 invandrade cirka 671 649 personer till Sverige.
År 1967 fanns i Sverige cirka 315 711 personer med utländsk härkomst, varav nordbor utgjorde en stor del. Av cirka 671 649 invandrade under 22 år hade alltså cirka 240 000 återvänt till sina hemländer. I Sverige var år 1967 cirka 3 650 000 personer sysselsatta med arbete av något slag. Dessa utgjorde ca 47 procent av det totala invånarantalet.
Med vetskap om att såväl kvinnor som sjuka och åldringar togs emot i Sverige de här åren, till exempel från Ungern 1956 så finns skäl att räkna med att cirka 47 procent av denna grupp också sysselsattes i Sverige. Med 47 procent av 315 711 personer skulle det betyda att cirka 148 384 av de utlandsfödda var sysselsatta med arbete av något slag i jordbruket, skogsbruket eller industrin år 1967.
148 384 personer i förhållande till totalt ca 3 650 000 personer sysselsatta kan inte anses som annat än en marginell siffra i sammanhanget, en fluktuation i arbetskraftsbehovet. Att dessa under några förhållandevis få år skulle ha haft annat än en ytterst marginell påverkan på det hundraåriga välfärdsbygget torde stå klart, utom allt tvivel.
En topp på arbetskraftsinvandringen kom precis före rekordårens absolut sista år. Det gav klirr i industriägarnas kassakistor, men välfärdsbygget var då i princip avslutat. Det förhållandet jag nu beskrivit borde vara allmänt känt bland samhällsdebattörer, politiker och framför allt historiker, men av någon underlig anledning tycks det inte ligga till på det viset. Siffrorna är offentliga, vem som helst kan kontrollera.
För cirka 10-11 år sedan var det en invandrad dam som gavs plats i Sveriges Radios program 1, hon uttryckte sig ungefär så här: ”Och när andra världskriget var slut så kom invandrarna till Sverige och byggde upp landet”. Det kom att bekräfta den falska sanning som så många trott på, såväl tidigare som senare.
Den kände historieprofessorn Dick Harrysson skrev i SVD i december 2014 att ”ju fler invandrare desto mer utveckling”.
Skulle Harrisons tes stämma så skulle Sverige ha utvecklats något enormt efter 1970-talets intåg i historien. För Sveriges del verkar det vara precis tvärt om. Det tog 100 år att bygga bort det segregerade och fattiga Sverige, åren 1870-1970. Det tog mindre än 50 år att förstöra det som skapats. Under speciellt de senaste 20-30 åren har ett nytt segregerat och fattigt Sverige byggts upp. 1970 fanns det inga utanförskapsområden, 1990 3 stycken, 2002 128 stycken, 2014 186 stycken. Och så vidare. Hur tillståndet är i landet nu, det vet vi alla om.
Clas Persson
F.d. Ladugårdsdräng, Fd. Skogsarbetare, flottare,röjare, plantskolesrbetare, riksskogstaxerare, Fd. Praktikant byggsektorn, ingenjör, Fd. Byggledare, Fd. byggnadsentreprenör, Fd. fastighetsentreprenör, Fd. höbonde å hästavel, Fd. grävmaskinist, Fd. husförmedlare Thailand, författat, f.n. skogsbrukare och ständigt refuserad insändareskribent.
Källa: Det huvudsakliga materialet kommer från SCB, ”befolkningsstatistik”.
