Det presenteras som en enkel fråga. Det är det inte.

Det är inte bara att ”ta hem” kvinnor som anslutit sig till Islamiska Staten och fått barn där. Den svenska naiviteten gällande våldsbejakande islamism måste få ett slut. Vi måste börja värna våra medborgares säkerhet och öppna upp en intellektuell debatt om vår tids värsta terrorhot.

Svensk undfallenhet har tillåtit medborgare att i princip fritt kunna åka och delta i jihadistiska träningsläger samtidigt som de levt på svenska bidrag. Expertisens klarspråk om hotet från den våldsbejakande islamismen möttes av en stark politisk ovilja att erkänna och agera. Därmed kunde våldsam extremism med direkta kopplingar till krigshärjade områden växa fritt.

Bristen på svenskt agerande har bidragit till att civila i andra länder mördats, fördrivits och förtryckts, vi ska inte tro något annat. Men här kommer frågan om återvändarna in, de som bistått kalifatet på olika vis. Det inkluderar även dem vi normalt sett inte tänker på som bidragande till terror – kvinnor och barn. De våldsamma männen är vi bekanta med, även om nivån på hotet förblir abstrakt för många så inses ändå att de är hot.

Men terrorn utövades även av kvinnor som anslöt sig frivilligt, kvinnor som hade lika extrema åsikter som sina män. De mördade och deltog i slavhandel med andra kvinnor och barn och uppfostrade sina barn att hata och döda alla som inte delade deras extrema salafistiska tro. Många av kvinnorna som är i lägren är de mest fanatiska och ville hålla ut till slutet.

Det är dessa som är IS-barnens föräldrar.

Redan 2015 kom rapporter om barnen i kalifatet. De hjärntvättades och tvingades begå mord, misshandel och övergrepp på civila, de såg sina föräldrar mörda, våldta och förslava, samtidigt som de matades med hat.

De vuxna som återvänt till Sverige går som regel fria och barnen skiljs inte nödvändigtvis från föräldrar eller deras extrema miljöer vid återkomst.

Rehabilitering är en komplicerad process för dem som antagit terrorgruppens normer och beteende. En indoktrinerad åttaåring som deltagit och varit åskådare till när föräldrarna utfört våldsdåd, utgör en uppenbar risk för den svenska skolklass barnet ska återgå till. Att reducera det till en fråga om ett utsatt barn med utsatt mor vore en fulländning av den svenska naiviteten.

Vems barn ska dessa gå med? Kommer föräldrar att informeras? Vem tar ansvar om något händer?

Tanken att svensk skola – som generellt har svårt att hantera barn med adhd – ska tillhandahålla det som krävs är naivt. Att barn- och ungdomspsykiatri (BUP) – som har årslång väntetid på sina håll – ska tillgodose expertis är osannolikt.

Det saknas däremot inte människor som själva inte berörs men som vill moralisera över dem som känner välgrundad olust inför att utsätta sig själva eller sina barn för en konkret risk. Det är en risk som följer varje barn som vuxit upp under IS skräckvälde.

Sverige är inte väl sedda utomlands när ämnet kommer på tal. Våra jihadister har fritt kunnat åka till andra länder och mörda och terrorisera och helt riktigt är vi inte heller betrodda med att kunna hantera återvändarna.

Att utsätta Sveriges befolkning för den risk det innebär att ta hem dessa barn och kvinnor är inte rimligt.

De som bidragit till terrorväldet ska dömas för sina brott, men Sverige har inte vad som krävs för att så ska ske. Barnen behöver få hjälp för att – om möjligt – rehabiliteras till fungerande vuxna. Inte heller här har Sverige någonting som talar för ett lyckat resultat. Att bistå på plats med vad än som behövs är den minst dåliga lösningen.

Avsaknad av probleminsikt kombinerat med en farlig naivitet har blivit ett svenskt politiskt självskadebeteende som måste brytas. Vid något tillfälle måste ansvar börja tas för vilka risker folket utsätts för.

Medborgerlig Samling säger nej till att hämta hem dem som anslutit sig till IS.

Debattörerna:

Edward Norden, säkerhetspolitisk talesperson Medborgerlig Samling
Åsa Tallroth, vice ordförande Medborgerlig Samling
Staffan Gunnarson, migrationspolitisk talesperson Medborgerlig Samling