De senaste åren har valresultaten i många europeiska länder följt samma mönster. De gamla traditionella demokratiska partierna backar, och mer populistiska och ibland extrema partier – inte minst på högerkanten – växer. Även det senaste EU-valet visade liknande tendenser, även om utfallet blev mindre dramatiskt än många trott.

Samtidigt har de flesta europeiska länder trots allt lyckats hålla de mer högerpopulistiska partierna borta från regeringsmakten, genom olika samarbeten över mittengränsen. Men detta medför samtidigt att de högerpopulistiska partierna kan gå i opposition mot allt och alla, och därmed få potential att växa i kommande val. De slipper ta ansvar och kan ställa sig vid sidan av alla obekväma beslut, och kan också kritisera förhållanden som den normale medborgaren ogillar. För varje val blir de allt större.

Hur hamnade Europa här? Varför röstar allt fler på framförallt högerpopulistiska eller högerextrema partier? Inte sällan partier som dessutom står på Rysslands sida mot Ukraina, eller för en extrem nationalism som hotar hela det europeiska samarbetet?

Min analys är enkel. När de traditionella högerpartierna ägnar sig åt symbolpolitik och extremliberala frågor som inte den stora majoriteten av medborgarna efterfrågar, inte gör konsekvensanalyser av politiska beslut, och samtidigt accepterar allt mer överstatlighet som flyttar makten allt längre bort från medborgarna, så tröttnar väljarna och flyr till mer radikala högerpartier.

Några få exempel:

* Migrationspolitiken har kört i diket. Sverige har vaknat och har nu totalt bytt fot under moderatledd regering, men andra länder har inte haft kraften att ta tag i detta och lider av allt större problem. Invandringskritiska partier vinner mark.

* Energipolitiken. Tyskland har fullständigt tappat omdömet när det gäller energipolitiken, och riskerar nu viktiga delar av sin industrisektor. Liknande problem finns i andra länder. Detta medför risk för arbetslöshet och utbredd fattigdom.

* Klimatpolitiken medför – utöver en havererad energipolitik – allt större ekonomiska pålagor, och hotar företag, jobb och välfärd. Många partier från vänster till höger tjatar om ”klimatkrisen”. De partier som har förstått att en stor del av befolkningen inte står bakom en förödande klimatpolitik vinner nya väljare. Inte sällan har högerpopulisterna insett detta.

* ”Wokekulturen”. I stora delar av Öst- och Sydeuropa har man ganska konservativa värderingar där familjen och religionen betyder mycket, och dessa åsikter finns i varierande grad i alla västländer. ”Wokepolitiken” går rakt emot vad en mycket stor andel av befolkningens värderingar. Högerpopulister lyfter ofta dessa värden, som exempelvis Donald Trump i USA.

* Misslyckad brottsbekämpning. Europa har blundat för den framväxande grova kriminaliteten. Sverige är tyvärr ett av de länder som sticker ut, men liknande problem med kriminella gäng, rena avrättningar och grovt skjutvapenvåld finns i fler europeiska länder. I takt med att länderna drabbas av växande problem tvingas man ta till allt hårdare metoder, bland annat olika former av övervakning som riskerar att slå mot skötsamma människor.

Den traditionella högern anser sig göra ”det som krävs”, och ofta är det nog tyvärr en korrekt analys, men många laglydiga människor gillar ändå inte att deras frihet offras i jakten på kriminella. Visst intrång kan accepteras för den goda sakens skull, men det finns en gräns. Medborgarna drabbas nu både av ökande kriminalitet och ökad övervakning samtidigt, och detta är kritik som högerpopulister vårdar i sin jakt på väljare.

* Överstatligheten. Få saker kritiseras lika hårt som den växande överstatligheten. Det handlar inte bara om EU, utan även om olika FN-organ som indirekt påverkar ländernas politik. EU-byråkratin i Bryssel är värst – man försöker envist kapa åt sig allt mer beslutsmakt och allt mer av medlemsstaternas och medborgarnas pengar, samtidigt som den europeiska revisionsrätten konstaterat att den ekonomiska kontrollen i EU blivit sämre. Missnöjet med detta används av både höger- och vänsterpopulistiska partier som aktivt driver linjen om att lämna EU.

* Slöseri med medborgarnas skattepengar och allt högre skatter. I Sverige sjunker skattetrycket, och dagens moderatledda regering har kraftigt skärpt prioriteringarna av vad som är viktigt. Men fortfarande slösas skattepengar på en massa dumheter i stället för att användas till det som de allra flesta människor tycker är viktigast – exempelvis polis, försvar, välfärd och infrastruktur.

I många andra länder har man inte vaknat alls, utan slöseriet når allt värre nivåer, kombinerat med omfattande korruption. Ibland styr också lobbyister över politiken, och lyckas få politiker att ta aningslösa eller okunniga beslut, inte minst inom energi- och klimatområdet. Till slut får människor nog – man betalar allt mer skatt, men får ändå allt sämre service. Inget gynnar extrempartier mer än detta.

Min slutsats är att om inte de traditionella högerpartierna vaknar och inser att de i en rad frågor har tappat bort stora delar av medborgarna och svikit deras önskemål och värderingar så kommer ytterkantshögern att fortsätta växa. Om sedan valet en dag står mellan vänsterpartier eller en stark extremhöger så kommer människor i hög grad att rösta vänster. Det kommer uppfattas som ”det minst farliga alternativet”. Den krympande traditionella högern kläms då mellan vänstern och extremhögern, och tappar allt inflytande.

Den traditionella europeiska högern står inför ett vägskäl. Ska man driva en rimlig konservativ och borgerlig politik som fokuserar på riktiga samhällsproblem, eller ska man driva sina egna väljare i händerna på högerpopulister eller rent av högerextremism?

Jan Ericson

Riksdagsledamot (M) sedan 2006, och en av riksdagens ålderspresidenter