Påföljdsbestämmelser finns i lag som gäller offentligt anställda och benämns som tjänstefel. Rättsregeln finns i 20 kap. 1 § brottsbalken (1962:700, BrB).

Bestämmelsen innebär att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som gäller i myndighetsutövning, kan dömas för tjänstefel, till böter eller fängelse i högst två år.

Likaså finns det även bestämmelser för brott mot tystnadsplikt i myndighetsutövning (20 kap. 3 § BrB) samt mutbrott i myndighetsutövning (10 kap. 5–5 c §§ BrB) som kan aktualiseras. Brottsrubriceringarna lyder under allmänt åtal vilket innebär att åklagare, som alla har åtalsplikt, ska väcka åtal för ett sådant brott.

Möjligheten att väcka åtal eller initiera disciplinpåföljder finns idag hos flera aktörer. Till exempel JO, JK och Åklagarmyndigheten.

Även om ordalydelserna ”avsättning” och ”suspension” avskaffades år 1976 så finns idag liknande påföljdsbestämmelser i lag men med andra ordalydelser, vilka framgår i 20 kap. 4-5 §§ BrB. Även Statens ansvarsnämnd (SAN) har en central roll i disciplinfrågor.

Statistik visar att JO:s benägenhet att väcka åtal eller göra åtalsanmälningar till SAN har minskat markant. För något decennium sedan användes verktygen i större utsträckning. Idag använder inte JO åtalsinstrumentet alls och eftersom JO inte behöver motivera skälen till det går det heller inte att spåra anledningen till det.

JK har vid förfrågan uppgett att myndigheten inte har något ärende där åtal väckts för tjänstefel, och har heller inte lämnat någon närmare redovisning gällande anledningen till det.

Diskussionen om tjänstemannaansvar återkommer regelbundet i samhällsdebatten – ofta i samband med ett missnöje i viss riktning, mot personer inom myndigheter. Inte sällan förekommer dessutom krav på ett återinfört tjänstemannaansvar i samband med missnöjet. Detta trots att rättsregler inom området redan finns på plats.

Att det från politiskt håll många gånger på ett visionärt sätt talas om återinförande av tjänstemannaansvar är egentligen något som tar en felaktig riktning. Detta på grund av redan befintliga rättsregler inom området.

Däremot förekommer det aldrig någon debatt gällande att å ena sidan rättsreglerna redan finns på plats, och å andra sidan att dessa inte tillämpas. Detta hade lagmässigt givit en sundare och mer verklighetsnära syn.

Att som lagstiftare och politiker debattera för ett återinförande av ett tjänstemannaansvar framför tillämpning av gällande tjänstefelsbestämmelser visar att det finns ett tydligt glapp. Vetskap om befintliga tjänstefelsbestämmelser hade kunnat ge en mer nyanserad debatt.

Förutom utevaron av debatten kring att de befintliga tjänstefelsbestämmelserna aldrig tillämpas, finns det en annan dimension. Men dit har den allmänna debatten ännu inte hunnit komma.

Det är sakfrågan om spårbarheten i frågan om vilken eller vilka anledningarna är till att myndigheterna som får tillämpa tjänstefelsbestämmelserna inte gör det. Problemet där är att dessa myndigheter inte behöver motivera skälen tillräckligt till varför de har lagt ner ärenden.

Deniz Eryilmaz,
Oberoende juridik- och rättsskribent