Under Fredrik Reinfeldts år som moderatledare och statsminister var skattesänkningar bara okej om de kunde locka sosseväljare. Jobbskatteavdraget var målinriktat mot arbetare, med högre effekt ju lägre lön man hade. Företagare fick skattesänkningar enbart om de anställde människor som egentligen inte var kvalificerade.

Att avskaffa den så kallade värnskatten, däremot, var dock omöjligt under två borgerliga mandatperioder. Värnskatten var ju riktad mot höga inkomster. Moderaterna skulle vara det nya arbetarpartiet. Reinfeldt var rädd att stöta sig med vänsterrösterna.

Det må ha varit taktiskt smart. Men det är inte så ekonomi fungerar.

Beskattning kan inte ha som huvudsyfte att muta ovilliga väljare eller fjäska för en vänstervriden journalistkår.

Höga skatter är en bromskloss för arbete, investeringar och framsteg. Progressiva skatter, som alltså blir högre ju större inkomster som berörs, bestraffar utveckling extra hårt.

När värnskatten slutligen slopades 2020, gjordes det av en rödgrön regering. Finansdepartementet gjorde då bedömningen att skatten gjorde varken till eller från i statskassan. Den drog visserligen in sex miljarder kronor. Men skatten hämmade arbetskraften med ungefär lika mycket, så den skulle vara i princip gratis att avskaffa. ”En samlad bedömning är att den långsiktiga finansieringsgraden mest sannolikt är i närheten av 100 procent”, hette det i samband med borttagandet.

Men det var en alltför blygsam bedömning. I själva verket tyder nyare beräkningar på att staten gick plus! Efter tre år utan värnskatt hade skattebasen utökats så mycket att staten tjänade på det hela.

Skatten sänktes för höginkomsttagarna, men hela Sverige tjänade på det.

Tidö-regeringen är på rätt väg nu. Tidö-gänget satsar på tillväxt med sänkt flygskatt, lägre exportskatt och reducerade arbetsgivaravgifter. Bra! Men ändå stannar man upp på samma sätt som regeringen Reinfeldt.

Regeringen höjer visserligen brytpunkten för statlig inkomstskatt. Men det är en ”automatisk uppräkning” säger man, som om man inte ville. När bränsleskatten sänks, höjs samtidigt reduktionsplikten. Det är ”win-win”, säger man, som om billigare transporter inte vore en tillräcklig vinst. Miljöeffekterna av reduktionen är tvivelaktiga. En efterlängtad skattereform sveps in i miljöpartistisk retorik.

Jag tror alla förstår att Tidö-regeringen inte är tillsatt för sin skattepolitik. Den har huvudsakligen väljarnas mandat att stoppa brottsutvecklingen, stävja invandringen och få ordning på energiförsörjning och infrastruktur. Men det hindar ju inte att regeringen sänker skatter utifrån vad vi faktiskt vet om hur ekonomi och skatter fungerar.

Ska Sverige ha råd med starkare försvar, utbyggd kärnkraft, upprustade vägar och fler poliser så måste tillväxten upp. Sverige tillhör numera de länder i EU som har lägst tillväxt.

På samma sätt som värnskatten avskaffades, kunde hela den statliga inkomstskatten tas bort. På sikt skulle det vara en vinst för hela Sverige. Och det finns fler skatter som hämmar tillväxten. I dag skräms företag och investeringar bort från Sverige. Skatterna på kapital och ägande borde sänkas. Men det skulle kräva ett annorlunda synsätt.

Inom invandringspolitiken genomdriver Tidö-regeringen ett paradigmskifte, ett byte bort från socialdemokratiskt önsketänkande till en realistisk och förnuftig verklighetssyn. Samma skifte skulle behövas inom ekonomi. Skippa sosseriet. Sänk de skadliga skatterna, och skäms inte för det.

Daniel Källenfors (M)