I sexualbrottsmål är bevisläget ofta svårt. Just därför måste rättssäkerheten vara orubblig. Jag skriver som mamma och medborgare om en rättsprocess där jag upplevde att oskuldspresumtionen satts åt sidan – och varför det hotar förtroendet för hela rättsstaten.

Jag skriver detta som mamma och som medborgare. Med ett djupt rotat rättspatos – och med en erfarenhet jag aldrig önskat mig, men som jag nu bär.

Min son har dömts i ett sexualbrottsmål. Det var inte ens ett klassiskt ”ord står mot ord”-fall. Målsäganden kunde inte redogöra för ett sammanhängande händelseförlopp. Det fanns inga tydliga minnesbilder att pröva mot teknisk bevisning. Ändå växte en berättelse fram om hur det ”måste ha gått till”.

Antaganden blev indicier.

Tolkningar blev slutsatser.

Slutsatser presenterades som sammanhang.

Redan från dag ett upplevde jag att något var fel.

Från det första ingripandet i utredningen kändes det som om min son inte betraktades som misstänkt – utan som skyldig. Blicken han möttes av. Tonläget. Kroppsspråket. Det outtalade.

Genom hela rättskedjan – polis, utredare, sjukvård, åklagare, domstol och senare kriminalvård – återkom samma känsla: att utgången redan var given.

Jag upplevde att oskuldspresumtionen i praktiken sattes åt sidan. Min son bemöttes inte som oskyldig tills motsatsen bevisats, utan som någon som förväntades förklara varför han inte var skyldig.

Bevis och omständigheter som talade till hans fördel gavs, enligt min uppfattning, inte samma tyngd som sådant som kunde tolkas belastande. Sammanhang bröts. Uttalanden lyftes ur sitt helhetsinnehåll. Indicier byggdes på antaganden.

Det som väckte min ilska och frustration var min upplevelse av åklagarens roll. För mig framstod det som att fokus inte låg på att objektivt pröva vad som faktiskt hänt, utan på att få omständigheterna att passa en redan formad tes.

Även utanför rättssalen förstärktes denna bild. I korridoren, där vi anhöriga stod samlade, möttes vi av ett bemötande och kommentarer som jag upplevde som tydligt oprofessionella. Kroppsspråk, tonfall och sättet att uttrycka sig signalerade inte neutralitet – utan övertygelse. För mig var det oförenligt med den objektivitet som rättsprocessen kräver.

När varje instans i kedjan tycks luta åt samma håll uppstår något djupt oroande. Då känns det inte längre som en prövning. Då känns det som en process där individen redan är dömd i förväg.

Att detta kan ske i Sverige – även i sexualbrottsmål där beviskravet ska vara detsamma som i andra brottmål – är ofattbart.

Och det är oacceptabelt.

När partiskhet, godtycklighet och förutfattade meningar upplevs ta plats i rättsväsendets salar är något fundamentalt skevt. I en demokrati ska detta inte tolereras. Vi ska alla vara lika inför lagen. Skuld ska bevisas – inte konstrueras.

Jag är stolt över min son.

Stolt över hur han, trots denna process, håller huvudet högt och bevarar sin värdighet när systemet tagit ifrån honom både frihet och röst.

Skammen är inte vår.

Skam hör hemma där makt missbrukas.

Detta är inte bara min berättelse. Allt fler föräldrar vittnar om liknande erfarenheter. Nätverket Mannaminne växer – vilket är tragiskt, eftersom det betyder att fler upplever samma sak. Men det betyder också att vi inte längre står ensamma.

Justitieministern och justitieutskottet måste våga granska den utveckling som tillåtits ske. Rättssäkerheten är inte ett hinder för rättvisa – den är dess förutsättning.

Detta handlar inte om att skyldiga ska frias.

Det handlar om att oskyldiga inte ska dömas.

En demokrati mäts i hur den skyddar individen mot statens makt.

Jag skriver för min son.

Jag skriver för oskyldigt dömda män.

Jag skriver som medborgare.

Jag skriver i hopp om att rättsstaten ska vara just det – en stat byggd på rättssäkerhet, där principer aldrig får kompromissas

En mamma