I August Strindbergs Röda Rummet besöker den högborgerliga fru Falk med följeslagare arbetarkvarteren i Vita bergen. Där möter de trångboddheten, stanken och den religiösa frånvaro som råder. Till lika delar förfäras de och hänförs av det vulgära språket och torftiga levernet hos de lägre samhällsklasserna. Anledningen till besöket är att fru Falk startat en välgörenhetsorganisation, som dock mest handlar om ett sätt att framhäva sin egen dygd och goda karaktär.

Användandet av barn eller människor längre ner på den sociala stegen för att signalera godhet är inte ett nytt fenomen. Tolvåriga Zipporah försvann i slutet av januari i år, och är nu återfunnen efter ungefär nio månader. Vi kan alla andas ut och glädjas åt att det försvunna barnet återfunnits. Eller?

Spekulationerna och beskyllningarna har haglat från kända medieprofiler och diverse sociala medier-konton med politisk agenda. Polisen och socialtjänsten beskylls för att inte ha gjort nog, eller inte tagit händelsen på tillräckligt stort allvar. Att barnet i fråga redan är känt hos socialtjänsten och att polisen rapporterat att barnet behöver komma till en ordnad hemmiljö då föräldrahemmet inte anses vara lämpligt, försvinner i vinden. Medier blir beskyllda för att ha sopat händelsen under mattan genom att inte ha rapporterat tillräckligt om försvinnandet. Detta trots att ingen ny information hade framkommit, som man kunde ha rapporterat om. Att polisen publicerade uppgifter om att flickan försvunnit på eget initiativ samt att inget brott misstänktes, var det ingen som hörde. Känslostormen var då redan så vild att det inte fanns utrymme för något annat. Och mitt i stormens öga står ett barn, med dokumenterat problematisk hemmiljö, som varit försvunnen i mer än ett halvår.

Läs även: Stora skillnader mellan hur socialtjänsterna tillgodoser barnens rättigheter

Denna faktaresistens är typisk för den normkritiska falangen. Man har redan en förutbestämd förklaring till ett visst händelseförlopp, och fakta ignoreras om de inte passar in i narrativet. Att det här fallet rapporterats om i väsentligt högre grad än vad försvinnanden brukar göra, ignoreras helt. En sökning ger en uppsjö av träffar på medier som skrivit om både försvinnandet och återfinnandet. När hörde du senast om Haydn som försvann i Limhamn tidigare i våras? Eller om Anita, som försvann i januari i år, med sina barn mellan nio och elva år? Eller Linus, 17 år, som försvann i december förra året från Karlstad? Varför driver medieadeln och diverse influerare inga kampanjer om dessa individer och deras försvinnanden? Svaret är enkelt: de fallen går inte att skylla på strukturell rasism.

De ovan nämnda fallen går alltså inte att använda för att signalera dygd eller göra politiska poänger på. De socialt privilegierade mediepersonligheter och influerare som hetsar om normer och strukturell rasism är bara intresserade av fall där deras egen världsbild och deras egen hedervärda person kan framföras. Det förkläds i omtanke, men det är inget annat än ett svepskäl för att kunna driva sin egen agenda att kritisera och söndra. Medieadeln skor sig på att sprida dessa kvasisanningar. För där vaga problem om rasism formuleras kan en uppsjö av föreläsare, jämställdhetscoacher och konsulter med kryptiska mål hyras in för hutlösa summor. Att använda ett barn, oavsett bakgrund, för dessa ändamål är inte bara cyniskt utan helt och hållet smaklöst.

I Röda rummet svarar en enkel snickare den snorkiga Fru Falk: “Nå, ska det bli någon välgörenhet av nu, så passa på medan jag vänder ryggen till, ty den sanna välgörenheten sker i hemlighet. Men öva den på barnen för all del, de kan inte försvara sig.”

―

Alexander Bergquist är IT-student och oberoende skribent.