Medan hederliga människor i förorterna får sina liv förstörda av kriminella nätverk så sitter flera svenska redaktioner och kulturpersonligheter i sina rättvisemärkta, klimatsmarta elfenbenstorn och relativiserar gängvåldet som att det vore vilka dussinproblem som helst.

Att glorifiera gangsterrap är tydligen inte mycket värre än att köpa en dyr choklad, om man frågar Jonna Sima på Aftonbladet. Lyxkonsumtion kan alltså, enligt Sima, jämföras med dödligt våld bland minderåriga. Det räcker nu!

Samtidigt som chokladköp likställs med glorifiering av mord och gängverksamhet så bjuds dess representanter in i finrummen. Via galor och skivrecensioner normaliseras den kultur och de människor som inte sällan tillhör samma krets som förpestar tillvaron för invånarna i orten.

De gör livet omöjligt för farbrorn på torget som äger kiosken och tvingas titta åt ett annat håll när gängkriminella omvandlar hans verksamhet till en marknad för droghandel. De gör livet svårare för föräldrar som kämpar för att deras söner ska välja en annan väg än kriminaliteten, men som möts av en kultur där lojalitet till gatan väger tyngre än familjeband. Och för den vanliga invånaren som är på väg genom tunnelbanan och måste gå genom becknarnas spärrar.

Vi har själva med egna ögon sett hur denna kultur har brett ut sig i våra orter och hjärntvättat våra unga. För bara 20 år sedan begicks brotten i skuggorna; numera är brottslighet en statusmarkör som vi ser börjar sprida sig bland unga utanför betongförorterna.

För många kulturskribenter räcker det tydligen med några klichéartade krokodiltårar från valfri rappare för att de ska svälja allt med hull och hår. Exempelvis rader som: ”Folk tror fel gatan är inte kul, du vill inte se bröder i en bur”.

Det ger en bild av en utsatt ung man som inte kunde gå en annan väg i livet, trots att samma person därefter säger: “Om du är min bror, bara peka jag kommer skjuta. Många rappare de är skämtare, jag får de att sluta snacka med ljuddämpare”.

Inga kritiska frågor verkar ställas, och kanske är det svårt att föreställa sig när man sitter i ett cappucino-doftande kontor på Södermalm. Men den som följt utvecklingen i Sverige borde ha förstått att dessa rader ofta är vittnesmål till brott som redan begåtts. Genom åren har vi följt flera albumrecensioner och prisutdelningar där texter om rån och mord beskrivs som “fyndiga” eller “skarpsynta reflektioner”.

Det är som att de tror att allt bara är på låtsas. Vi som har sett våra unga vänner ligga ihjälskjutna på gatan, eller förblöda i sina bilar utanför mammans port medan stereon fortsätter att spela de senaste gangsterhitsen, kommer aldrig att kunna förlåta denna arrogans som kulturskribenterna uppvisar.

Ni som hyllar gangsterrap och tycker att den är “viktig”; ni hjälper inte oss som sliter för att få till en förändring på detta. Eran nedlåtande empati för invandrare i utsatta områden är inget annat än en förortssafari genom mobilskärmens trygga avstånd. Men ortenlivet är inte en film som man kan beundra och tycka är tankeväckande. Det är riktiga människors vardag, och dessa människor plågas dagligen av den gängkultur som konsumeras som att det vore en Netflix-serie eller TikTok-teater.

För vissa är det lättsamt scrollande, medan det för en del av oss andra är en mardröm som det inte går att vakna från.

Det är dags för det svenska kulturetablissemanget att förstå att när en tonåring drar på sig luvan och hoppar på elsparkcykeln för att sedan dra ut en pistol för att döda en främling så är det en dominoeffekt som lagt honom i den positionen. I många fall mördar de för något de anser är värdefullare än pengar: för att öka sin status genom att efterlikna den senaste gangsterrapparens glamorösa livstil.

Kulturetablissemanget som har legitimerat gangsterrappen är en av dominobrickorna, men de själva sätter aldrig sin fot i den miljö där glorifieringen går från ord till handling. Vi ber varken om medlidande eller sympatier, allt vi ber om är ett slut på legitimerandet av detta kulturella virus.

Daron Karaki, debattör och medlem i Medborgerlig Samling

Mosa Mazroui-Sebdani, debattör och systemutvecklare