Sverige vill vara ett öppet och tolerant samhälle. Men i strävan efter tolerans har vi blivit allt sämre på att kritiskt granska idéer. I dag finns en tydlig tendens att inte bara acceptera islam, utan i vissa fall också romantisera den.

Detta är problematiskt – inte på grund av människor, utan på grund av idéer. Islam är dessutom inte enbart en privat trosuppfattning, utan ett normsystem som omfattar lag, samhällsordning och kultur – vilket gör frågan om dess värderingar direkt relevant för hur samhällen fungerar.

Det märkliga med islam är att den ofta framställs som egalitär, samtidigt som den bygger på tre tydliga ojämlikheter – mellan herre och slav, mellan man och kvinna samt mellan troende och icke-troende. Dessa spänningar står i konflikt med de principer som bär upp moderna, demokratiska samhällen: jämställdhet, individuell autonomi och lika rättigheter oavsett tro. Trots detta behandlas de sällan öppet i svensk debatt.

Samtidigt lyfts religiösa uttryck som Ramadan fram som något nytt och berikande. Men fastan har varit en del av svensk kultur i över tusen år genom kristendomen. Att behandla detta som en “upptäckt” säger mindre om islam – och mer om Sveriges egen historielöshet.

Här finns ett djupare problem. Ett samhälle kan inte integrera människor till något det själv inte kan definiera – och det kan heller inte hantera normkonflikter som det inte erkänner. Sverige är präglat av konsensus, låg konfliktnivå och stark tillit till institutioner. När normsystem med andra synsätt på exempelvis könsroller, auktoritet och relationen mellan individ och kollektiv möter detta system uppstår spänningar som ofta förnekas snarare än hanteras.

I stället undviks konflikten. Kritik tystas av rädsla för att uppfattas som intolerant eller “islamofobisk”, samtidigt som grundläggande värderingar inte försvaras med samma tydlighet. Alla normsystem är inte förenliga med ett fritt och demokratiskt samhälle – och det gäller även religiösa sådana.

Samtidigt måste vi förstå varför vissa unga dras till en mer positiv bild av religionen. Identitet formas i mötet med samhället. För unga som växer upp mellan olika världar kan religion bli en källa till mening och tillhörighet. Men när denna identitet bygger på förenklade eller idealiserade bilder riskerar den att bli just en romantisering.

Integration kräver något annat. Ett samhälle måste ha en normkärna – principer som inte är förhandlingsbara. Dit hör rättsstatens företräde, jämställdhet och individens frihet.

Ett öppet samhälle bygger inte på att undvika konflikt, utan på att tydligt definiera vad som gäller. Först då kan både integration och samexistens fungera.

Michael Merdoyo

Kandidat till Stockholms regionfullmäktige för Medborgerlig samling