Jag förväntas välja “hållbart”. Köpa rätt märke, rätt material, laga mer, slänga mindre. Samtidigt är hela systemet byggt för att saker ska gå sönder, krångla och bytas ut. Frågan är inte om jag som konsument gör fel – frågan är varför politiken låter företag fortsätta tillverka skräp.

Vi drunknar i prylar som aldrig var menade att hålla. Mobiler som börjar sega efter två år. Vitvaror som ger upp strax efter garantin. Elektronik som inte går att öppna utan specialverktyg. Jackor som noppas sönder första vintern. Och allt detta händer i en tid då vi vet att varje ny pryl kostar energi, råvaror och utsläpp.

Bara år 2022 producerades omkring 62 miljoner ton elektronikskrot globalt – en siffra som väntas fortsätta öka. Mindre än en fjärdedel samlas in och återvinns på ett någorlunda ordnat sätt. Resten bränns, dumpas eller försvinner i systemet. Det här är inte ett individuellt “sorteringsproblem”. Det är en affärsmodell.

Företag tjänar mer pengar ju oftare vi tvingas köpa nytt.
Det är det ingen som vågar säga rakt ut – men alla vet att det är så.

Vi har mikrovågsugnar som är billigare att kasta än att laga. Reservdelar som göms bakom auktoriserade verkstäder eller inte finns alls. Uppdateringar som slutar komma till fullt fungerande mobiler och gör dem “gamla” på mjukvarunivå. Det här är inte en naturkraft. Det är ett resultat av politiska beslut – och av sådant man valt att inte reglera.

Samtidigt vet vi att det skulle göra enorm skillnad om prylar bara fick leva lite längre. Forskning från bland annat EU visar att om livslängden på smartphones, tvättmaskiner, laptops och dammsugare i Europa förlängs med bara ett år, minskar utsläppen av växthusgaser med flera miljoner ton per år. Det motsvarar ungefär att ta ett par miljoner bilar från vägarna – utan en enda ny solpanel, utan en enda ny vindkraftpark. Bara genom att sluta tillverka så mycket skräp.

Det finns alltså en gigantisk klimatåtgärd här som nästan aldrig sägs högt:
Bygg saker som håller.

EU har börjat röra på sig. Den nya lagstiftningen om ”Right to Repair” – rätten att reparera – ska göra det lättare att få saker lagade, kräva att tillverkare tillhandahåller reservdelar under längre tid och motverka design som medvetet försvårar reparation. Det är ett viktigt steg. Men om politiken verkligen menade allvar, skulle det bara vara början.

Varför finns det fortfarande inget krav på minsta livslängd för vissa produktgrupper?
Varför är det tillåtet att sälja elektronik där batteriet är permanent ihopsvetsat med lim?
Varför kan man lansera en ny mobil varje år – men inte garantera reservdelar i tio?

I dag läggs ansvaret nästan alltid på individen. Du ska tänka efter före. Du ska läsa på. Du ska välja “rätt” produkt i en djungel av loggor och gröna symboler. Men det spelar ganska liten roll hur duktig jag är som konsument, om själva spelplanen är riggad åt fel håll.

Politiken borde vända på det och våga sätta hårda krav på företagen:

• Säljer du en tvättmaskin i EU? Då ska det finnas reservdelar i minst 10–15 år.
• Säljer du elektronik? Då ska batterier och kritiska delar gå att byta med vanliga verktyg.
• Designar du medvetet produkter för att snabbt bli svåra att använda, laga eller uppdatera? Då ska du inte belönas med ökad försäljning – du ska bryta mot lagen.

Vi vet redan att industrin kan ställa om när reglerna blir tydliga. När EU har förbjudit farliga kemikalier, höjt kraven på energiklassning eller skärpt gränsvärden för utsläpp från bilar, har tekniken kommit ikapp. Ingenjörer kan bygga tvättmaskiner, telefoner och datorer som håller längre och går att reparera. Frågan är bara om de får. Eller om det alltid är den snabbaste, billigaste lösningen som vinner, oavsett vad det kostar klimatet.

Det är lätt att säga att “vi måste ändra beteende”. Men då måste vi också våga fråga:
Vems beteende?

Är det tonåringen som köper en billig mobil på avbetalning – eller är det tillverkaren som medvetet gör produkten svår att laga och planerar nästa årsmodell redan innan den gamla kommit ut?

Om vi menar allvar med klimatet kan vi inte nöja oss med att uppmana människor att konsumera “lite smartare” i ett system som belönar slit och släng. Då måste vi gå på själva systemet.

Gör det lätt att göra rätt för människor. Gör det svårt – helst omöjligt – att tjäna pengar på att fylla världen med kortlivade prylar.

Klimatpolitiken pratar gärna om teknikskiften och marknadslösningar. Det är fint. Men ibland är den mest radikala lösningen också den enklaste:

Sluta tillåta företag att bygga in slit-och-släng i själva produkten.

Det är politikens jobb att sätta den gränsen.

Daniel Gaal

Samhällsdebattör