Det är svårt att tänka sig ett större svek mot barnen än den tystnad som råder.

Om Säpo hade arresterat 700 terrorister på tre år hade det blivit nationell kris, extrainsatta debatter och lagändringar i rekordfart. När det gäller sexualbrott mot barn möts vi i stället av bortförklaringar och tystnad.

I stället är det två privatpersoner, Patrik Sjöberg och Sara Nilsson, som tar ansvar där staten sviker. De filmar konfrontationerna, de visar upp förövarna, de gör det obekväma synligt. Det är ett civilsamhällesinitiativ som borde hyllas – men som i stället misstänkliggörs.

Hyckleriet är genomgående

De som fastnat i Dumpens nät är inte sällan människor som byggt sina karriärer på att tala om “värdegrund” och barns rättigheter. När de avslöjas raderar partierna snabbt deras namn från hemsidorna och nöjer sig med att “ta avstånd”. Någon självrannsakan eller systemkritik syns inte.

SE ÄVEN: Centerpartist avslöjad av Dumpen

Mediernas svek

Stora redaktioner som Aftonbladet och ETC har lagt mer energi på att svartmåla Dumpen än på att lyfta fram de barn som riskerar att drabbas. Hellre skjuter man budbäraren än diskuterar verkligheten. Det är fegt, men framför allt ett svek mot de barn som politikerna säger sig vilja skydda.

SE ÄVEN: Sverigedemokrat konfronterad av Dumpen – stängs av

En politisk skyldighet

Sverige behöver en öppen diskussion om omfattningen av nätgrooming. Vi behöver förstå varför människor med makt och inflytande återkommer i dessa sammanhang. Vi behöver skärpt lagstiftning, fler resurser till polisen och ett perspektiv som sätter barnen i centrum – inte förövarnas känslor.

SE ÄVEN: Ville våldta treåring – Dumpen avslöjade – Bulletin var med

Tystnaden från riksdagen är inte längre acceptabel.

Barn i Sverige har rätt till skydd mot sexuella rovdjur – oavsett om dessa sitter i lastbilshyttar eller i kommunfullmäktige.

Lars Ört