Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna ligger alla farligt nära riksdagsspärren om fyra procent inför valet 2026. Centerpartiet har valt en ny partiledare i Anna-Karin Hatt och fortsätter på sin inslagna linje – att konsekvent avvisa allt samarbete med Sverigedemokraterna (SD) eller ett regeringsalternativ där SD ingår som kandidat eller samarbetspartner. Centern borde vid det här laget insett att enbart ett avståndstagande mot SD inte är en vinnande valfråga och kanske vara mer öppna för samarbete varhelst andra partiers förslag ligger i linje med C:s egna.

Anna-Karin Hatt har endast knappt 1,5 år på sig att reparera Centerpartiets låga väljarstöd. Sannolikt kommer hon också tvingas lägga mycket tid och möda på att förklara varför hon är värd en högre lön än statsministern och varför Centerpartiet fortsätter vägra samarbete med SD men kan tänka sig att i ett regeringsunderlag samarbeta med Vänsterpartiet. Därmed minskar också möjligheten att marknadsföra C:s egen politik.

C:s tydliga val sätter dem ofrånkomligen i knäet på Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, även om man sannolikt fortsätter att förorda ett samarbete i ”den breda mitten”. Vilka partier som skulle ingå i den ”breda mitten” förutom C och L är fortfarande en fråga C inte tycks vilja precisera.

I ett ursprungligen borgerligt parti som C med sin grund i Bondeförbundet och landsbygdsväljare finns det logiskt sett många borgerliga väljare som reagerar negativt på C:s tydliga samarbete med S och framför allt V, samtidigt som det finns väljare som välkomnar det kategoriska avståndstagandet till SD.

Samtidigt har C rönt framgång bland yngre, kvinnliga klimatbekymrade väljare i framför allt Stockholm. En bidragande faktor till att C kan riskera att landa under fyraprocentsspärren är att man knappast kan få några stödröster från andra partier i vänsterkoalitionen. Varför skulle en S-väljare rösta på C när det egna partiet både behöver rösten och är det största regeringsalternativet? På samma sätt kan man ställa sig frågan varför en MP-väljare skulle stödrösta på C, som är en dålig kopia av det egna partiet?

Möjligheten att hobbykommunister i V skulle stödrösta på C är obefintlig, vilket säger sig självt. Vänsterns regeringsunderlag utan C skulle förmodligen ha lättare att presentera ett eget alternativ, men frågan är om man ens når en majoritet.

Även L ska inom en snar framtid presentera en ny partiledare. Inom L råder delvis samma delade uppfattning om samarbete med SD men här har
partistyrelsen – än så länge - valt en annan väg än C och tydligt tagit ställning för samarbete med SD, om än inte att sitta i en framtida regering. En stor skillnad från C är att L har betydligt lättare att få stödröster från närliggande partier som Moderaterna och detsamma gäller för KD. Väljare vet att en röst på något av M, L eller KD leder till samma möjliga regeringsunderlag och därför har både L och KD större möjlighet att landa över riksdagsspärren.

När väljare gör någon av de många undersökningar som alltid dyker upp före ett val, där man genom att svara på ett antal påståenden/frågor får ett
besked om hur ens egna åsikter relaterar till de olika partiernas åsikter, så hamnar KD på andra plats hos många M- och SD-väljare – något som tydligt visar att KD:s värderingar står högt i kurs hos borgerliga väljare och torde göra det lättare att klara spärren.

Tyvärr ser den kommande valrörelsen ut att bli den värsta pajkastningen någonsin i svensk politik där vänstern vill lyfta höjda skatter och vinstförbud i välfärden samtidigt som högern koncentrerar sig på rättspolitiken och arbetsmarknaden. Invandringsfrågan torde få stå tillbaka så länge inget annat parti än SD gör kopplingen att många problem inom välfärden, rättssystemet och gryende rasism mot svenskar är direkt kopplade till misslyckad integration och verklighetsfrånvänd invandringspolitik.

Om dryga 17 månader vet vi hur det gått.

Leif Kullberg, samhällsdebattör