Det Sverige som Tage Erlander och Gunnar Sträng byggde var långt ifrån perfekt, men det hade en sak dagens socialdemokrati helt saknar: en principfast förståelse för ansvar, stabilitet och samhällskontraktets bräcklighet. Man visste att välfärd kräver överblickbarhet, ordning och en kulturell ram där arbete och skyldigheter går före grupptänkande och särintressen.

Dagens socialdemokrater har däremot rört sig så långt bort från sitt arv att det är svårt att se något som helst släktskap kvar. Och i detta avståndstagande från den egna traditionen har partiet inte bara förlorat sin identitet – utan också öppnat dörren för radikala krafter som utnyttjar dess svagheter.

Från samhällsbygge till identitetspolitisk kampanjverksamhet

Under Erlander-epoken bar partiet ett nationellt ansvar. Det var folkhemmets arkitekt, inte dess rivningsfirma. Sträng stod för finansiell disciplin, Erlander för institutionell stabilitet.

Det som i dag kallas socialdemokrati är däremot en konstruktion som alltmer lutar mot vänsterns ideologiska projekt: klasskonflikter, identitetspolitik och ständig mobilisering mot ”samhällsstrukturer”.

Det är ett ideologiskt skifte som gjort partiet blint för en av vår tids största riskfaktorer: att extrema islamistiska miljöer organiserar sig politiskt – inte därför att de tror på Socialdemokraternas program, utan därför att partiet så desperat söker nya väljarbaser att man släppt garden.

Jakten på nya väljare har blivit ett säkerhetsproblem

Rapporter från kommuner, forskningsmiljöer och Säkerhetspolisen visar att radikala aktörer:

• tagit plats i föreningar som fått offentliga medel

• etablerat inflytande i stadsdelar där Socialdemokraterna bedrivit riktad mobilisering

• försökt påverka lokala val och partier

• utnyttjat dialogforum och integrationsprojekt för att främja egna agendor

Det här handlar inte om ”invandrare” eller ”muslimer” – en majoritet av landets muslimer tar avstånd från extremism.

Men Socialdemokraternas strategiska blindhet har gjort att radikala krafter kunnat växa under radarn.

Den äldre socialdemokratin hade känt igen problemet direkt. Sträng hade dragit i nödbromsen. Erlander hade stängt dörren. Dagens Socialdemokrati låtsas att dörren inte ens finns.

När marxister och islamister möts i synen på väst

Det mest anmärkningsvärda är hur Socialdemokraterna klivit in i en diskurs som förenar två helt olika – men i sin anti-västliga hållning kompatibla – ideologier: den radikalvänster som ser Sverige som ett problem, och de islamistiska miljöer som betraktar västvärlden som fiende.

Båda dessa miljöer vinner på den politik Socialdemokraterna driver:

• splittrade identiteter

• försvagade samhällsnormer

• en stat som överger universella principer till förmån för gruppbaserad särbehandling.

Det är raka motsatsen till folkhemstanken. Det är ett parti som tappat greppet om verkligheten. Resultatet är ett socialdemokratiskt parti som inte längre:

• representerar majoriteten av arbetare

• försvarar svenska institutioner

• står upp för nationell sammanhållning

• eller förstår vilka krafter som utnyttjar deras valstrategi

Man har ersatt ansvar med aktivism, lojalitet med målgruppsanalyser och stabilitet med ideologisk experimentlusta. Det är inte bara ett svek mot Erlanders och Strängs arv. Det är ett svek mot Sverige som nation.

Dags att ställa Socialdemokraterna mot väggen

Frågan som Socialdemokraterna måste svara på – och som allt fler väljare ställer – är enkel: Hur kunde ett parti som byggde Sverige bli ett parti som riskerar att montera ned det? Det svaret kräver mer än nya slogans, konferenser och krisgrupper. Det kräver en uppgörelse med två decenniers politisk självförnekelse.

Först när Socialdemokraterna vågar erkänna att deras problem inte kommer från högern, utan från de miljöer de själva släppt in – först då kan de börja göra upp med sin egen kollaps. Till dess återstår bara att konstatera:

Socialdemokraterna har övergett sitt arv. Och Sverige får betala priset.

Fredrik Svensson

Samhällsdebattör och observatör