”Tacksamhetsröster” sägs det ibland nedlåtande i svensk debatt. Men människor röstar rationellt för sin trygghet. Problemet uppstår när politisk makt sammanfaller med system som människor är beroende av. Då knyts röster till beroendet och inte till frigörelsen.

Välfärdsstaten har varit en av Sveriges stora framgångar. Men när transfereringar och särskilda stöd blir långvariga förändras relationen mellan medborgare och stat: ett kundförhållande uppstår. Den som är beroende av systemet blir rationellt lojal mot den politiska kraft som garanterar dess fortlevnad. Det är mänskligt – men skapar ett politiskt incitament att bevara beroendet eftersom det genererar stabilt stöd.

Kritik mot långvarigt beroende tolkas ofta som kritik mot trygghet i sig. Det är en missuppfattning. En fungerande välfärdsstat ska ge människor kraft att resa sig – inte bli ett permanent tillstånd. Problemet uppstår när trygghet övergår i varaktig inlåsning.

“Tacksamhetsröster” är därför inte ett moraliskt problem hos väljare, utan ett incitamentsproblem i politiken.

Kundförhållandet påverkar också drivkrafter. När försörjning kopplas bort från egen prestation förändras beteenden: ambition blir mindre nödvändig, beroende mer rationellt. Även de som bär systemet påverkas – varför anstränga sig mer när utfallet omfördelas bort från den egna insatsen? I längden undergrävs ansvar och tillit, inte av svaghet utan av incitament.

Detta blir särskilt tydligt i integrationspolitiken. Fungerande integration bygger på språk, arbete och egenförsörjning. När människor länge befinner sig i bidragsberoende och svag arbetsmarknadsanknytning sker motsatsen: integration skjuts upp, segregation cementeras och tillit urholkas. Ett rimligt mål borde vara att snabbt bryta kundförhållandet genom arbete och fullvärdigt medborgarskap.

Socialdemokraterna betonar i dag arbetslinje och egenförsörjning, vilket är välkommet. Men så länge stora grupper förblir i långvarigt beroende visar utfallet att systemen ännu inte bryter inlåsningen i den takt retoriken antyder.

Socialdemokratin har länge haft starkt stöd i grupper med större beroende av offentliga system. Det är inte konstigt. Men när stödet i ökande grad kommer från grupper som ännu inte fullt integrerats i arbetsmarknad och samhällsgemenskap uppstår ett dilemma: den politik som snabbast minskar beroendet riskerar att minska stödet, medan den som bevarar tryggheten utan tydlig utträdesstrategi bevarar det.

Detta är inte konspiration utan ett av politikens ständiga moraliska problem: när problemlösning hotar maktbasen försvagas incitamenten att lösa problemet.

Många röstar socialdemokratiskt av värderingar, inte egenintresse. Just därför borde samma väljare kunna kräva att politiken minskar beroende snarare än normaliserar det. Solidaritetens mål bör inte vara permanent klientskap, utan egenmakt.

När kundförhållandet blir långvarigt förändras samhällskontraktet. Skattebetalare upplever att krav inte gäller lika, bidragstagare att vägen ut är otydlig eller riskfylld. Misstron växer på båda sidor och tilliten – välfärdsstatens fundament – eroderar.

En modern socialdemokrati borde därför slå fast en enkel princip: varje välfärdssystem ska ha som mål att göra mottagaren oberoende av det. Välfärd ska vara en bro, inte ett tillstånd. Integration ska bryta kundförhållandet, inte administrera det.

Hur länge ska politiskt stöd knytas till beroende snarare än frigörelse?
Det är en fråga Socialdemokraterna måste besvara – men den angår hela Sverige. I längden bärs inget samhälle av kundrelationer, utan av medborgare som står på egna ben och vet att samma spelregler gäller för alla.

Michael Merdoyo

Medborgerlig samling