DEBATT: Socialdemokraterna sviker sina vallöften

Inför valet har Socialdemokraternas otydlighet främst diskuterats avseende regeringsfrågan. Magdalena Andersson vill bli statsminister, men väljarna får inte veta vilka partier som ska ingå i eller släppas fram som del av hennes regeringsunderlag. Därmed lämnas centrala frågor om Vänsterpartiets, Miljöpartiets och Centerpartiets inflytande obesvarade.

Men regeringsfrågan är enbart halva problemet. Min nya rapport ”Kan man lita på Socialdemokraterna?”, utgiven av Tankesmedjan Oikos, visar varför samma granskning måste riktas mot partiets sakpolitiska vallöften. Vad är ett socialdemokratiskt löfte värt när partiet inte redovisar vilka andra partier som måste godkänna det?

Vallöften fyller en central funktion i den representativa demokratin. De låter väljaren jämföra alternativ före valet och utkräva ansvar efteråt. Svenska partier har dessutom generellt varit förhållandevis bra på att infria dem. Forskning av statsvetaren Elin Naurin visar att svenska regeringar ofta genomför 75–90 procent av sina löften helt eller delvis. Bilden av att politiker alltid lovar runt och håller tunt är alltså ibland missvisande.

Just därför bör erfarenheterna från de socialdemokratiskt ledda regeringarna 2014–2022 tas på allvar. Rapporten är inte en inventering av varje reform under åtta år, utan granskar ett urval av partiets mest synliga och mätbara utfästelser. Mönstret är ändå påfallande. Gång på gång gav S löften som om partiet förfogade över en riksdagsmajoritet. När leveransen uteblev hänvisade man till motståndarna, budgetbeslut eller det parlamentariska spelet.

Det mest kända exemplet från 2014 är målet att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Stefan Löfven sade att målet skulle prägla regeringens arbete. Målet tonades så småningom ned och försvann ur regeringsförklaringen.

Än mer slående var löftet om 32 000 traineejobb för unga. Bara några hundra kom till stånd innan reformen avvecklades. Där fanns inget parlamentariskt hinder att skylla på. Det var ett genomförandemisslyckande.

På välfärdsområdet lovade S att stoppa ”vinstjakten”. Något fullständigt stopp genomfördes aldrig. Mer långtgående regleringar saknade stöd i riksdagen redan när löftet gavs. Partiet lovade också kortare vårdköer, men under perioden blev väntetiderna sammantaget längre. Pandemin förvärrade läget, men försämringen hade börjat tidigare.

Efter valet 2018 blev en annan sida av problemet synlig. S accepterade aktivt politik som stred mot de egna utfästelserna för att behålla regeringsmakten. Värnskatten avskaffades trots löftet att inte sänka skatten för höginkomsttagare. Januariavtalet innehöll fri hyressättning i nyproduktion och förändrade turordningsregler, trots tidigare besked. Den utlovade familjeveckan genomfördes aldrig.

Ingen seriös granskare kan kräva att ett parti i minoritet ska få igenom hela sitt program. Kompromisser är inte ett misslyckande för parlamentarismen, utan en del av den. Det demokratiska problemet uppstår när partiet före valet talar i absoluta termer, undviker att beskriva villkoren för genomförandet och efter valet behandlar de oundvikliga eftergifterna som oförutsedda.

Ett vallöfte kan vara ett mål som partiet prioriterar i en förhandling. Det kan också vara ett bindande besked som partiet inte tänker regera utan. Båda hållningarna är legitima, men de är inte samma sak. Om väljaren inte får veta löftets status går det heller inte att avgöra om partiet har kämpat för det, förhandlat bort det eller aldrig bedömt det som genomförbart.

Inför valet 2026 återkommer flera av de gamla temana. S lovar bättre och snabbare vård, ett nytt stopp för vinstjakten, fler poliser och kraftfulla åtgärder mot arbetslösheten. Familjeveckan har ersatts av ett löfte om dubbelt barn- och studiebidrag inför jul- och sommarlov. Förslagen kan bedömas olika i sak. Den gemensamma frågan är dock densamma: med vems röster ska de bli verklighet?

Det räcker inte att säga att förhandlingar sker efter valet. Vilka reformer accepterar Centerpartiet? Vilka ekonomiska krav ställer Vänsterpartiet? Hur påverkas löftena av Miljöpartiets prioriteringar? Om S samtidigt vägrar att ange både regeringsunderlag och sakpolitisk miniminivå erbjuds väljarna i praktiken ett kontrakt där avgörande villkor skrivs in först efter underskriften.

Otydligheten försvårar också mediernas granskning. Ett löfte utan parlamentarisk väg kan alltid försvaras i efterhand. Genomförs reformen tar partiet åt sig äran. Stoppas den skyller man på andra. Byts den bort sägs kompromissen ha varit nödvändig. Nästan varje utfall kan då beskrivas som förenligt med löftet.

Detta är större än frågan om Socialdemokraternas trovärdighet. Demokratin förutsätter att väljaren kan koppla sitt val till ett någorlunda förutsebart politiskt resultat. När landets största parti ber om regeringsmakten utan att klargöra vare sig vilka det ska regera med eller vilka löften som faktiskt är förankrade, försvagas den kopplingen.

S bör därför före valdagen besvara tre enkla frågor om varje större vallöfte. Är detta ett krav för att bilda regering eller bara ett förhandlingsbud? Vilka möjliga samarbetspartier har gett sitt stöd? Vad tänker partiet göra om en majoritet saknas?

Förtroende byggs inte av ännu en katalog med utfästelser. Det byggs genom att redovisa varför tidigare löften brast, vilka kompromisser man är beredd att göra och hur de nya förslagen ska få majoritet. Efter regeringsåren 2014–2022 kan Socialdemokraterna inte rimligen begära att väljarna ska fylla i luckorna själva.