Sverige har under decennier skapat parallella samhällen. Stora grupper av nyanlända har hamnat i socialt utsatta områden präglade av bidragsberoende, svag skolgång, arbetslöshet, kriminalitet och kulturer som avviker från majoritetssamhällets normer. Integration har i praktiken ersatts av segregation.

Socialdemokraternas nya linje bygger på social ingenjörskonst: integration ska uppnås genom att fysiskt flytta människor. Tanken är att om nyanlända placeras i stabila områden med goda skolor, låg kriminalitet, fungerande arbetsmarknad och stabila normsystem, så integreras de snabbare. På pappret framstår detta som en lösning.

Problemet är att teorin kolliderar med verkligheten i större skala.
Vem ska flyttas? Är det familjer med goda förutsättningar (språk, utbildning, arbetsvilja)? Då är det inte integration — de hade sannolikt lyckats ändå. Eller de med störst problem (arbetslösa, kriminellt belastade, analfabeter)? Då förflyttas problemen snarare än löses.

De välmående områdena präglas av höga bostadspriser. Nyanlända har sällan kapital att köpa där. Staten måste därför köpa bostäder, bygga nytt eller subventionera hyror – till höga kostnader för skattebetalarna. Frågan är hur många miljarder svenska folket är beredda att betala.

Om tiotusentals nyanlända ska placeras i villaområden och bostadsrätter i välmående delar av Sverige krävs att existerande befolkning lämnar plats eller accepterar snabb förändring av områdets sammansättning.

Kommer de vilja bo kvar? Eller uppstår “vit flykt”, där inhemska familjer lämnar och mönstret återskapas? Vem vill bo granne med individer som inte delar språk, kultur eller normsystem, när den egna familjen har byggt sitt liv i trygghet?

Integration handlar inte bara om fysisk närhet. Den kräver gemensamma värderingar, föräldraengagemang, barnuppfostran, respekt för lag och normer. Att placera grupper med vitt skilda erfarenheter, traumatiska bakgrunder och ibland kriminell bakgrund i välfungerande områden skapar social friktion. Vem bär ansvaret när otryggheten ökar även där?

Här finns en paradox: man erkänner att invandrings- och integrationspolitiken skapat en permanent underklass, men vill lösa detta genom tvångsförflyttning utan att adressera orsakerna — värderingskonflikter, arbetsmarknadens oförmåga att ta emot lågkvalificerade, språkutmaningar och utbildningsgap. Att “blanda befolkningen” blir ett sätt att flytta problemen geografiskt, inte att lösa dem.

Ledande socialdemokratiska politiker bor själva i välmående områden, ofta i villor i Nacka, Täby, Saltsjöbaden eller Vasastan. De har råd att välja områden med hög trygghet, låg kriminalitet och stabila skolor. Samtidigt förväntas andra acceptera att deras områden förändras genom politiska beslut. Denna asymmetri speglar en tydlig dubbelmoral.

I bästa fall: marginell påverkan till enorm kostnad. I värsta fall: nya spänningar, ökad polarisering och “balkanisering” av Sverige. Man försöker genom tvång skapa det som bara kan växa fram frivilligt och kräver ansvar från de nyanlända själva.

Sverige har inte integrationsproblem på grund av bostadsadresser. Vi har integrationsproblem på grund av värderingskrockar, arbetsmarknadsbarriärer, bidragssystemens passivisering och politisk naivitet.

Att flytta människor över kommungränser är att förväxla symtom med orsak. Integration måste byggas underifrån – genom språk, arbete, utbildning, normanpassning och ansvar.

Paul Holmgren,
Samhällsdebattör