Inför det stundande valet i september kan det vara värt att belysa socialismens ursprung och varför vi bör beakta dagens socialism i ljuset av dess historia.

Fördelningspolitisk socialism är mer sekterism än politisk ideologi eftersom socialismens grundidé bygger på att expropriera privat egendom, antingen med våld eller med ”demokrati”. Det görs genom att bygga staten kring det socialistiska partiet, samtidigt som det sker en internalisering av människan som kuvar henne till underkastelse.

Karl Marx var upphovsman till marxism, kommunism och socialism. Dessa ismer gav mänskligheten de mest mördande ideologierna. Mänskligt lidande härstammar inte från mänsklig brist eller det mänskliga förhållandet enligt socialismen, utan lidandet beror på privat ägande. Karl Marx var i sig själv en obotlig parasit som levde på Friedrich Engels förmögenhet. Trots det lyckades Marx övertyga generationer att frivilligt utbyte av varor och tjänster var exploatering, medan expropriering av privat egendom med eller utan våld var rättvisa.

Marxs ideologi var rutten – teorin om värde genom arbete, att arbete i sig skapar värde, var redan blottad som en myt av den österrikiske ekonomen Eugen von Böhm Bawerk långt innan bläcket ens hade hunnit torka på Marx livsverk Das Kapital.

Värde är subjektivt och avgörs av individuella preferenser och frivilligt utbyte av varor och tjänster. Marx kunde helt enkelt inte förstå att kapital utgör funktionen av tid – preferenser – och offrande av konsumtion för eventuella framtida vinster.

Under socialismens gyllene era staplades kroppar på hög, Stalins kollektivisering dräpte 6 miljoner ukrainare genom orkestrerad svält. Maos Det stora språnget dräpte 45 miljoner genom att tillämpa ekonomisk analfabetism. Pol Pot slaktade 25 procent av Kambodjas befolkning. Venezuela hade världens största oljereserv men kunde till slut inte ens förse befolkningen med toalettpapper. Det karibiska paradiset Kuba blev ett flytande fängelse där all kunskap flydde på rangliga flottar till USA.

Mönstret är identiskt oavsett var i världen socialism styr och oavsett vilket århundrade: Expropriera privat egendom, centralisera produktionen och se på när miljontals människor svälter.

Marxisten Herbert Marcuse identifierade i slutet av 1960-talet att socialismen skulle tvingas överge arbetarna och idén om proletariatet till förmån för en mer lukrativ väljargrupp – migranterna. Vare sig dessa flydde från krig eller för att söka lycka skulle migranterna bli nya väljargrupper åt socialismen, men samtidigt behålla sin minoritetsstatus och inte integreras.

Marcuse fick rätt, och det fick även den vänsterradikala Rudi Dutschke vars idé att en marxistisk revolution enbart kunde bli verklighet genom att ta över samhällets institutioner. Kompetens skulle inte vara en merit utan andra faktorer skulle styra som till exempel ursprung, kön, hudfärg, politisk åskådning och religion, vilket har blivit nutidens identitetspolitik.

Även inom ”demokratisk socialism” finns idén att transferera välstånd från produktiva individer till byråkratiska parasiter som har för avsikt att distribuera ut välståndet till människor som varken har språkliga kunskaper eller adekvat kompetens att fungera som driftiga medborgare. Detta leder i sin tur till permanenta underklasser som blir helt beroende av statens bistånd.

Det finns två huvudfaktorer till att socialismen överlever; inflödet av nya väljargrupper från religiöst och kulturellt slutna länder samt att socialismen har cementerat sig inom statsapparaten.

Det största hotet mot socialismen är mänskligt blomstrande och att människor börja tänka fritt istället för att tänka ”rätt”.

Sedan marxismens födelse så har alla socialistiska experiment slutat på samma sätt; tomma hyllor, tomma ord och en grundmurad avundsjuka mot all privat egendom, samtidigt som de kvasiintellektuella med en dåres envishet hävdar att vid nästa försök till socialism kommer allt bli annorlunda.

Thomas Nimtoft