Medan politiker föreslår fängelse för 13-åringar fortsätter socialtjänsten att skapa ”föräldralösa” barn genom godtyckliga placeringar som bryter anknytningen till biologiska föräldrar. Det skriver Anders Karlsson.
Samhällsutvecklingen har lett oss till en djupt oroande situation: barn riskerar nu att dömas till fängelse redan vid 13 års ålder – ofta föräldralösa, trots att deras föräldrar lever. För att förstå hur vi hamnat här måste vi granska varför systemet svikit barnen.
I många skolor har barn tagit över klassrummen. Lärarna är inte längre “kaptenen på båten” utan utsätts för påtryckningar både från barn och föräldrar – med undantag för privata skolor i mer privilegierade områden. Detta speglar en bredare samhällsutveckling där auktoritet och struktur urholkats, vilket påverkar barnens uppväxtmiljö.
Socialtjänsten får ofta tidigt signaler om oro kring ett barn. Istället för att arbeta i linje med modern, kunskapsbaserad förebyggande praxis förutsätts ofta att en eller båda föräldrar brister i sin omsorgsförmåga. Kartläggningar görs ibland utan att myndigheten ens talat med båda föräldrarna. Resultatet blir att placering utanför hemmet blir den “lösning” som rutinmässigt används.
Ny forskning visar att placering utanför hemmet kan vara oerhört skadligt för barn. Anknytningen till biologiska föräldrar kan inte ersättas, och ett barn som flyttas mellan flera hem, skolor och handläggare på kort tid får stora svårigheter att skapa stabilitet och trygghet. Ändå antar samhället i tiotusentals fall varje år att myndigheter kan vara bättre vårdnadshavare än barnens egna föräldrar – ibland på grund av rena vårdnadstvister, inte för att omsorgsförmågan brister.
Tvångslagstiftningen, LVU, används ibland godtyckligt. Insatser som skapar trauma beslutas av personer utan utbildning i socialrätt eller kunskap om anknytningsteori. Barn som redan är utsatta riskerar att ytterligare skadas när socialtjänsten inte följer lagstiftningen.
Samtidigt föreslår lagstiftarna nu att barn från 13 års ålder ska kunna fängslas för grova brott. Detta sker i en kontext där socialtjänstens akuta insatser ofta brister, medan förebyggande arbete i många kommuner är obefintligt. Ska barn verkligen straffas för att vuxna tjänstemän och politiker inte lyckats säkerställa lagens intentioner?
För barn som lever med frånvarande föräldrar är konsekvenserna särskilt allvarliga. Socialtjänstens agerande riskerar att skapa fler “föräldralösa” barn – även när föräldrarna lever – genom att bryta relationen mellan barn och förälder. Under oktober månad har flera motioner lämnats in i riksdagen om fenomenet föräldraalienation, där socialtjänsten ibland medverkar i att barn distanseras från en förälder efter en separation.
När samhället sviker barnen – genom godtyckliga placeringar, bristande förebyggande arbete och förlorad tillit – blir det i praktiken en förövare. Barn som inte längre kan lita på vuxenvärlden riskerar att söka trygghet och identitet i miljöer där kriminalitet är normen. Ju fler barn som utsätts för detta systemfel, desto större blir risken för att ungdomsbrottsligheten fortsätter att öka.
Ofta framkommer påståenden om våld eller psykisk ohälsa hos en förälder – utan att dessa anmälts eller utretts. Ändå agerar socialtjänsten, ibland aktivt, för att separera barn och förälder. Barn behöver en stabil relation med båda sina föräldrar för att utveckla psykisk hälsa. Att hindra kontakt kan skapa långvariga trauman och öka risken för psykisk ohälsa, självmordstankar och sociala problem.
Svensk socialtjänst behöver reformeras från grunden. Utan förståelse för anknytning, föräldraalienation och psykiskt våld i nära relationer riskerar fler barn att straffas istället för skyddas. Om systemet fortsätter som idag kommer fler barn att hamna bakom lås och bom – trots att problemet ligger i samhällets och myndigheternas brister, inte i barnens beteende.
