Min son dömdes för ett brott han aldrig begått. Under månader i häkte och på anstalt berövades han sin frihet, trots att bevisen saknades helt. Hans ord vid vårt första möte fastnade i mig för alltid: ”Ingen kommer härifrån. Se bara till att ingen annan råkar ut för det jag har gjort – att sitta här oskyldigt.” Det är det jag nu kämpar för – att rättssystemets övergrepp inte ska drabba fler oskyldiga.

När anklagelsen kom var det som om marken försvann under fötterna. Jag var övertygad om min sons oskuld från första stund – inte bara för att jag är hans mamma, utan för att historien helt enkelt inte gick ihop. Ändå slungades vi in i en mardröm som ingen människa borde behöva uppleva.

Han satt häktad i månader utan möjlighet till normal kontakt. Vårt första möte blev 45 minuter i ett kalt besöksrum. Jag sa: ”Det kommer att ordna sig, du är snart hemma igen.”

Han svarade:

”Ingen kommer härifrån. Se bara till att ingen annan råkar ut för det jag har gjort – att sitta här oskyldigt.”

Det är precis det jag försöker göra. Jag skriver debattartiklar. Jag uppvaktar politiker och har fått träffa några av dem. Jag mejlar justitieministern och nätverkar i Mannaminne, en Facebookgrupp med andra drabbade, samtidigt som jag tillsammans med andra organiserar en demonstration mot den godtyckliga tillämpningen av lagen. För ingen annan familj ska behöva gå igenom det vi har gjort.

Hans trettiotvåårsdag ”firade” vi i ett besöksrum på häktet med pulverkaffe i pappersmuggar. Eller firade – det gjorde vi inte. Jag sa grattis, men undrade: grattis till vad? När han fyllde trettiotre satt han på en anstalt. Lite friare, men fortfarande fångad. Ett helt år av hans liv gick förlorat.

Domen i tingsrätten slog undan benen på oss. Ingenting gick ihop, ändå dömdes han. Hoppet tändes i hovrätten – han lade fram bevis för sin oskuld – men dömdes ändå till 3 år. HD tog inte upp fallet. Och beskedet om placeringen: 70 mil hemifrån.

Efter åtta månader kunde vi träffas ordentligt igen. Sedan började en långsam förbättring – nedklassning, närmare hemmet, permissioner på hemmaplan. Efter ett och ett halvt år som frihetsberövad fick han komma hem. Men inte till sitt hem. Han bor nu på min soffa, med fotboja, utan lägenhet, utan jobb – och med ett skadestånd som är omöjligt att betala.

Vi försöker hålla fast vid normalitet, men ingenting är normalt. Han som alltid klarat sig själv ligger nu i vardagsrummet och sover på soffan. Hans dagar är strikt reglerade. De korta stunderna av ”fritid” får han gå ut ensam. Resten av tiden är kontrollerad. Telefonen kan ringa när som helst. De kan komma hem, kräva att han blåser, lämnar kissprov. Han är hemma – men ändå inte fri.

Min son är långtifrån ensam. Det här är inte bara en familjs tragedi – det är ett systemfel. Svenska domstolar dömer människor för de mest allvarliga brott utan att beviskravet ”bortom rimligt tvivel” är uppfyllt. Ord ställs mot ord. Den åtalade har i praktiken omvänd bevisbörda. Resultatet: oskyldiga döms. Rättsstaten undermineras.

Politiken pressar på. Krav på fler fällande domar i sexualbrottsmål har lett till en farlig förskjutning: från rättssäkerhet till signalpolitik. Men rättsstaten kan inte byggas på opinion. Ingen ska dömas utan bevis. Punkt.

Hur många fler ska drabbas? Hur många oskyldiga ska fängslas innan politikerna agerar?

Rättssäkerheten måste återupprättas. Domstolarna måste döma efter bevis, inte efter tidsanda. Vi måste tala om det tabu som länge tigit – att oskyldigt dömda i sexualbrottsmål ökar.

När staten kan beröva människor friheten utan bevis är ingen säker.

Nina Hamilton

Mamma till en oskyldigt dömd son

Medlem i nätverket Mannaminne