Sverigebilden har fått sig ytterligare en törn av regeringens förslag att sätta trettonåringar i fängelse, som uppmärksammats i Europa. Samtidigt visar förslaget hur extrem situationen i Sverige nu blivit. Världen noterar, skriver Carles Enric Lopez.
Den här veckan har Sverige åter placerat sig i centrum för en europeisk debatt som inte längre går att undvika. Regeringens lagrådsremiss från måndagen – med förslag om att tillfälligt sänka straffbarhetsåldern till 13 år för de allra grövsta brotten – är inget populistiskt utspel för rubrikerna. Det är ett erkännande av en brutal verklighet: organiserad brottslighet rekryterar barn så unga som 13 år för att utföra mord, sprängningar och andra grova våldsbrott, medan staten hittills har stått handfallen.
Fakta talar sitt tydliga språk. Förslaget gäller endast brott med minst fyra års fängelse i straffskalan – såsom mord, grov våldtäkt, människorov och grovt vapenbrott – inklusive försök och förberedelse. Sänkningen är tidsbegränsad till fem år, med ikraftträdande den 3 juli 2026. Den som döms i denna ålder omfattas av en kraftig ungdomsreduktion (upp till 90 procent för 13-åringar), och fängelse ska endast bli aktuellt i extrema fall. Men möjligheten finns – och det är just poängen.
Sverige har länge byggt sin modell på förebyggande sociala insatser framför straffrätt. Folkhemmet har fungerat genom att prioritera samtal, fritidsgårdar och vård framför repression. Men sprickorna är nu så djupa att de inte längre kan spacklas över. När gängen systematiskt utnyttjar att barn under 15 år inte kan dömas till fängelse, skyddar systemet i praktiken de kriminella mer än offren – och framför allt mer än de barn som rekryteras in i en livslång kriminell bana.
Detta är inget firande av straffiver. Det är en smärtsam kapitulation inför en verklighet där humanismens gränser prövas. Forskningen ger inga entydiga svar på om liknande åtgärder minskar kriminalitet på sikt, men den visar tydligt riskerna med att inte agera alls. Samtidigt som staten nu höjer insatserna går det inte att bortse från den omfattande kritik som framförts av organisationer som BRIS och Rädda Barnen. Deras invändningar påminner om att rättsstaten aldrig får bli en spegelbild av gängens brutalitet. Staten sviker inte bara samhället utan också de barn som skickas ut med vapen i hand – de behöver skydd, inte immunitet.
Europa följer nu Sverige med vaksam blick. Regler som inte längre granskas och anpassas riskerar att bli en sköld för fel aktörer. Det är dags att sluta låtsas att allt kan lösas med fler ord och färre beslut. Detta är ingen slutgiltig lösning, men det är en nödvändig signal: vi kan inte längre blunda för de mest sårbara – vare sig offren eller de barn som offras i gängens rekryteringsmaskineri.
Vi har slutat låtsas. Nu måste staten leverera resultat.
Carles Enric Lopez
Politisk analytiker
Barcelona
