Hundratals sitter tveksamt dömda för sexualbrott. När straffet är avtjänat fortsätter konsekvenserna: stämpeln följer med, skadestånd och ränta kan göra straffet livslångt. Ska det behöva vara så? Detta frågar Nina Hamilton från nätverket Mannaminne.
I Sverige sitter i dag hundratals människor dömda för sexualbrott där bevisningen bygger på ord mot ord. Många är dömda på svaga eller helt frånvarande bevis, men när straffet väl är utdömt spelar det ingen roll längre. Vi har byggt ett system där människor straffas långt efter att deras straff på papperet är avtjänat.
Skulden försvinner inte. Stämpeln följer med. Och för omgivningen är du dömd – för alltid.
I belastningsregistret står du kvar i tio år, men i praktiken är konsekvenserna livslånga. Du utestängs från jobb, bostadsmarknad och stora delar av samhällslivet. Familjer splittras, barn mister sina föräldrar, arbetsgivare tar avstånd. Många som sonat sitt straff får ändå aldrig en chans att komma igen. Alla borde få en sådan chans — annars är straffet inte tidsbestämt, utan livsvarigt.
Och ännu värre: skadeståndet börjar ofta räknas från den dagen ”brottet” påstås ha begåtts, oavsett hur långt tillbaka i tiden det är. Räntan tickar alltså på i månader eller år innan domen ens fallit – ibland långt innan den anklagade ens vet att han är misstänkt. Ingen annan skuld i Sverige fungerar så. Det är inte rimligt att ränta ska börja löpa innan rättsprocessen ens är avslutad. Ska vi ha ränta alls i dessa fall borde den börja inte tidigare än vid avtjänat straff – eller åtminstone inte innan dom har fallit. Allt annat är att bygga in en livslång skuldfälla.
Resultatet? Vi skapar en grupp människor som vi säger oss vilja återintegrera – men som i praktiken blir rättslösa. En grupp som aldrig kan bli skuldfria, aldrig kan lämna sitt brott, kanske aldrig kan börja om. Det här är den verkliga livstidsdomen i Sverige – och den utdöms även i mål där skuldfrågan varit mycket svag.
Vill vi verkligen ha det så?
Vill vi ha ett samhälle där människor straffas för evigt – oavsett om de är skyldiga eller inte – och där skadeståndsnivåerna och räntesystemet är så extrema att de riskerar att i sig driva fram anmälningar?
Hundratals människor sitter i dag tvivelaktigt eller oskyldigt dömda, och de som släpps ut har knappt någon chans till upprättelse. Det är inte värdigt en rättsstat. En tidsbegränsad dom måste också betyda ett tidsbegränsat straff.
Om Sverige menar allvar med återanpassning, rättssäkerhet och att straff ska ge möjlighet till ett nytt liv – då måste vi förändra systemet innan fler döms till ett straff som aldrig tar slut.
Nina Hamilton
Nätverket Mannaminne
