Det luktar diesel i Lagos hamn.

Containrar från Kina staplas bredvid indiska läkemedel och emiratiskt kapital. Nya finansdistrikt växer fram längs Atlantkusten medan handelsflöden, investeringar och teknologiska nätverk knyter samman Västafrika med Mellanöstern och Asien.

Och kanske viktigast av allt: nya ambitioner.

För medan västerländska tv-studior fortfarande analyserar världen som ett nytt kallt krig mellan USA och Kina, håller någonting annat på att växa fram under ytan:

Regionaliseringens tidsålder.

Problemet är att västvärlden fortfarande analyserar framtidens värld med gårdagens karta.

Vi talar fortfarande om ”stormaktspolitik” som om världens framtid avgörs enbart i Washington, Peking eller Moskva. Men dagens geopolitik formas allt mer av regionala maktcentra och medelstora stater som bygger egna nätverk av handel, energi, teknologi och säkerhet.

Ta Nigeria, Kazakstan och Indien. Tre olika länder, tre olika regioner, men samma rörelse. Nigeria betraktas ofta i Europa genom fattigdom, korruption och säkerhetsproblem, men är samtidigt ett regionalt kraftcentrum med över 230 miljoner invånare, växande techsektor och stort kulturellt inflytande i Afrika. Kazakstan sågs länge som en postsovjetisk randstat mellan Ryssland och Kina, men håller nu på att bli ett strategiskt nav mellan Europa och Asien genom transportkorridorer, energi och råvaruhandel.

Indien rör sig i samma riktning, men i större skala. New Delhi vill inte bara vara en billig fabrik åt världen eller motvikt till Kina, utan bygger egna betalningssystem, industrikedjor och relationer med Afrika, Mellanöstern och Sydostasien. Indien vill inte välja mellan öst och väst. Det vill bli ett eget centrum.

Detta är inte periferin av världspolitiken.

Det är den nya världspolitiken.

Den gamla globaliseringen byggde på idén att geografi blivit irrelevant. Produktion kunde outsourcas, energi importeras och strategiska beroenden sågs som rationella. Marknaden skulle göra världen stabilare.

Sedan kom pandemin.
Sedan kom Ukraina.
Sedan kom energikrisen och konflikterna kring handelslederna.

Plötsligt upptäckte världen att geopolitiken aldrig hade försvunnit.

Men det som återvänder är inte bara stormaktspolitiken.

Det är regionerna.

Det är därför vår tids viktigaste konfliktlinje kanske inte är ”USA mot Kina” utan kampen om regionala nätverk, korridorer och flöden. Hamnar, datakablar, energi och mineraler har blivit geopolitikens nya nervsystem.

I denna värld får medelmakter större betydelse än tidigare. De är tillräckligt starka för att dominera sina närområden, men samtidigt tillräckligt flexibla för att balansera mellan olika stormakter och skapa egna maktpositioner.

Det är också här många västerländska analyser fortfarande tänker fel. Man söker nästa supermakt, nästa imperium, nästa kalla krig. Men framtidens värld kommer sannolikt vara mer splittrad, mer regional och mer pragmatisk än så.

Inte ett enda globalt system.

Utan flera regionala system som överlappar, konkurrerar och samexisterar – inte bara genom allianser och toppmöten.

Den nya världsordningen byggs inte bara i Vita huset eller Zhongnanhai.

Den byggs i Lagos.
I Astana.
I Mumbai.

Och i de regionala maktcentra som växer fram mellan stormakterna.

Hugo Hobring

Geopolitisk analytiker