Vårt företag anställde för många år sedan en utomordentligt begåvad och kreativ person uppvuxen och utbildad i Kina. Hon gick i Svenska för invandrare, först en kort tid i Stockholm och sedan i Umeå. Vi hade anställt henne utan att hon kunde svenska förutom några vardagsfraser, men hon talade hygglig engelska.

En dag kom hon till kontoret efter hon varit på undervisning i svenska för invandrare, och var upprörd. Hon berättade: Väldigt få ägnade sig åt undervisningen, utan höll på med annat eller pratade med varandra på sitt språk under undervisningstimmarna. De flesta var från Mellanöstern och några från Afrika. Även när de talade på sitt hemspråk hörde hon ofta att de sa ”grisarna” på svenska och så skrattade de ofta omedelbart efter.

När hon frågade dem varför det talade om ”grisarna” svarade de ungefär: ”Vet du inte att grisarna, det är svenskarna det. Svenskarna är smutsiga och omoraliska, men framförallt dumma. De försörjer oss så vi slipper jobba och tror att vi skall anpassa oss och bli som dom. Vilka idioter de är. Vi kommer aldrig anpassa oss, men vi kan utnyttja dom genom att göra affärer med dem”. Vår medarbetare var rätt säker på att det var knarkaffärer de menade.

Hon slutade att gå på undervisningen, och lärde sig svenska själv.

En samarbetspartner vi haft i många år som drivit sitt eget PR-företag har också en konstnärlig ådra. När han under perioder målade så försörjde han sig ibland genom att vara lärare i Svenska för invandrare. Han berättade att i en klass han hade satt fyra lite äldre män och spelade kort hela lektionerna. Det hade de gjort i flera år, då närvaro var ett krav för att de skulle få de bidrag de fick.

När han sa åt dem att de måste delta i undervisningen blev de förbannade och bad honom att dra åt helvete. När han stod på sig och tog ifrån dem kortleken hotade de honom och klagade hos skolledning, som sa åt honom att inte gå så hårt fram. Han stod naturligtvis inte ut och slutade.

Vid vårt kontor i Sverige satt jag för ett tag sedan och gick igenom vilka vi egentligen hade anställt de senaste åren till kontoret i Stockholm. Det visade sig att de var från Estland, Colombia, USA, Kuba, Ryssland, Tyskland, Chile, Nederländerna, Polen, Kroatien och Finland. Ryskan hade lärt sig svenska perfekt utan att ens ha en annan intonation, finländaren kunde elementär svenska, resten kunde i stort sett ingen svenska.

Samtliga hade börjat gå på ”Svenska för Invandrare” men slutat efter en eller några lektioner då undervisningen var undermålig, disciplinen dålig och det ofta talades illa om svenskar. Därmed var det meningslöst att offra tid. Sedan lärde de sig svenska på egen hand eller att genom betala själva för en språklärare.

I vissa invandrargrupper finns det ett utbrett hat och förakt mot svenskar och Sverige, och ingen som helst ambition att integrera sig. I regeringens nu framlagda plan mot rasism och hatbrott finns det inte ett ord om rasism och hatbrott mot svenskar. Ytterligare en bekräftelse på att man inte har mycket kontakt med verkligheten. Detta skulle naturligtvis ha varit med redan i direktiven – klart och tydligt. Vidare borde ju utredarna själva haft insikten (och modet) att ta upp det själva.

Magnus Lagerkvist

Verkställande direktör och grundare av managementbyrån Lagerkvist & Partners