Det finns något djupt obekvämt i tanken att ett helt samfund kan ha fel om sig självt. Ändå är det just detta som står i centrum för min kritik av Svenska kyrkan. Kritiken riktar sig inte främst mot individers moral, utan mot en kollektiv illusion: att människor tror sig vara något de i praktiken inte är. Denna spänning mellan självbild och verklighet är inte bara kyrkans problem, utan ett existentiellt sådant – och kanske mer aktuellt än någonsin.