I gårdagens Rapport gav (M) ett vallöfte om att det högst ska ta 30 dagar, och inte som nu i många fall upp till 60 dagar, innan en person får vård eller träffa en specialistläkare.

Med dubbelt medborgarskap har jag haft möjlighet att jämföra Sveriges och ett annat lands vård- och sjukhussystem och har personlig erfarenhet av hur de fungerar i de båda länderna.

I mitt andra hemland finns tre nationellt konkurrerande vårdcentraler som är knutna till olika regionala sjukhus. Den vårdsökande kan vanligtvis få tid hos familjeläkare samma dag eller dagen efter och remiss till specialistläkare, som patienten i bästa fall kan få tid hos dagen efter. Vårdkö på 1–3 dagar är fullt möjlig – inte 30 eller 60 dagar.

Följande är konkreta fall där mitt andra hemlands operationer dessutom var snabbare och i två fall överraskande kvalitativt bättre.

Sjukdomsfall 1. Trots ett potentiellt livshotande tillstånd tog det veckor innan remiss från allmän svensk läkare nådde specialist och ytterligare cirka två månader innan åtgärd föreslogs, som dock mitt andra lands sjukvård – som jag kontaktade då veckorna bara rann iväg och inget hände – bedömde som bristfällig och ofullständig. Efter två dagar fick jag tid hos utländsk specialist. Läkaren erbjöd invasiv operation som framgångsrikt genomfördes efter en månad.

Med tanke på att den svenska allmänläkaren från början uttryckte stor oro över mitt dåliga tillstånd, upplevde jag det smått traumatiskt att remisstiden i Sverige var så lång och att jag inte kunde stilla min oro genom en professionell förklaring och åtgärd för mitt kritiska tillstånd.

Sjukdomsfall 2. Vid uppföljning av sjukdomsfall 1, upptäcktes vid rutinmässig ultraljud undersökning ytterligare komplikation, som specialist två dagar senare remitterade till allmänt sjukhus för operation en månad senare med efterföljande terapi.

Sjukdomsfall 3. Trots att den svenska sjukvården identifierade tumören som aggressiv, kunde det andra landets sjukvård utföra en operation en månad tidigare än den svenska.

Olycksfall 1. Ett barnbarn som siktar på att representera Sverige vid nästa olympiska spel råkade ut för en olycka. Efter fyra månaders fysioterapi och konvalescens bedömdes han av svensk sjukvård som återställd och tog upp träningen igen. Någon månad senare slogs skadan upp på nytt. Han fick tid hos specialistläkare, som det dock visade sig inte hade erfarenhet av mitt barnbarns typ av skada.

Föräldrarna, som visa av mina erfarenheter, valde då att kontakta deras andra hemlands sjukvård. Redan efter några dagar hade tid bokats för specialistläkare och dag för operation. Specialisten dömde ut den svenska sjukvårdsbehandlingen och menade att mitt barnbarn skulle ha opererats redan efter det första olyckstillfället.

Dessutom var den typ av magnetröntgen som svensk sjukvård gjorde inte tillräcklig, för att bedöma hans skada. Med stöd av ny MR med kontrastmedel gjordes den nödvändiga operationen framgångsrikt.

Hela hans träningsprogram och kvaltävlingar inför OS slogs i spillror av svensk sjukvård, som av allt att döma styrs av spariver, vilket innebär att patienten kommer i andra hand. Några andra slutsatser kan jag, baserat på min och mitt barnbarns behandlingar, inte dra.

I mitt andra hemlands sjukvård arbetar judar, muslimer och kristna araber och druser sida vid sida utan tillstymmelse till konflikt. ”Vi är här för dig” är ett bestående intryck oavsett etnisk bakgrund. Jag kände mig därför säker oavsett om kirurgen var jude, arab (två av mina kirurger var muslimer) eller drus.

Något jag inte gjorde i Sverige, med tanke på de muslimska palestinaaktivisterna som i ett annat västland, Australien, sa att de skulle döda varje israelisk patient som kom till ”deras” sjukhus. I Sverige har jag mött samma hatiska palestinaktivister och jag bävar för att möta dem i sjukvården. Jag skulle akta mig för Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Min slutsats är att svensk sjukvård har en del att lära om hur vårdkön kan reduceras till dagar istället för månader och hur etniska konflikter ska undanröjas. Mitt andra lands preventiva sjukvård är också mycket mer utvecklad, med frikostig blodprovstagning och betydligt lägre självkostnader för familje-, specialistläkare- och sjukhusvård samt medicin.

Rickard Conricus