Enligt prognosmakarna står vi inför ett religiöst demografiskt maktskifte. Redan nu är islam den globalt snabbast växande religionen. I Sverige ser vi tydligt hur vårt religiösa landskap omdanats de senaste decennierna. Det manar till politisk vilja och mod att hålla religiös extremism i styr. Imamer och bokstavstrogna religiösa aktörer verkar för påtvingande normer med olika rättigheter för män och kvinnor. Det senaste året har vi också sett exempel på kristna pastorers omvändelseterapi för homosexuella. Ett antal religiösa ledare, kristna och islamska med flera tar sig allt fler rättigheter i religionsfrihetens namn.

I regeringsförklaringen, som bygger på Tidöavtalet, utlovas ett paradigmskifte för att bryta konsekvenserna av ”invandringen till Sverige [som] har varit ohållbar”. Regeringen lovar också att ”inga flickor och kvinnor ska tvingas anpassa sina liv till våldsamma eller kontrollerande män” och regeringen slår fast att ”anmälningsplikt införs för skolor att alltid anmäla brott som begås på eller i anslutning till skolan.”

Det bör innebära politisk kraftsamling – om än indirekt uttalat – också mot de religiöst extrema aktörer som i religionsfrihetens namn egenmäktigt dikterar människors privata vägval med religionen som vägvisare.

Det är fullt möjligt att begränsa viss religiös normering, aktivitet och påverkan genom att införa preciserade begränsningar i religionsfriheten. Europakonventionen är svensk lag sedan 1995. I artikel 9 är inskränkningar i religions- och trosfriheten tillåtna under förutsättning att de är föreskrivna i lag och nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Skurups kommuns beslöt för några år sedan att införa slöjförbud. Det stoppades av Förvaltningsdomstolen, ärendet ligger nu hos Högsta förvaltningsdomstolen. Dess målsättning är att dom ska falla någon gång kring årsskiftet 2022/23. Beroende på utfall kan regeringen redan under första halvan av mandatperioden initiera ny lagstiftning i denna och näraliggande frågor.

Staffanstorps kommun beslöt ungefär vid samma tid som Skurup att fastställa en integrationsplan enligt vilken Staffanstorp inte accepterar slöja på elever i upp till sjätte klass. Högsta förvaltningsdomstolen har nu meddelat prövningstillstånd.

Men det behövs inga nya lagar för att strypa ekonomiskt offentligt stöd till extremistiska religiösa organisationer som missbrukar och förskingrar tilldelade medel.

Bågen är ju spänd för ett utlovat paradigmskifte. Regeringen kan agera konstruktivt här och nu.

För det första: Folkbildningsrådet, som ska fördela och följa upp statsbidrag till svensk folkbildning, har granskats och undermålig kontroll av bidragsmottagare har påvisats. En effektiv åtgärd vore att förstatliga Folkbildningsrådet och med nya nödvändiga regelverk säkerställa rättssäkra återkrav av felaktigt använda bidrag. Religiösa organisationer har här utmärkt sig i särskilt hög grad

För det andra: Myndigheten för stöd till trossamfund, som ska främja en dialog mellan stat och trossamfund och fördela ekonomiska bidrag, borde läggas ned. Dess verksamhet är förvisso mångfacetterad men dess påverkan har redan utretts (också med tilläggsdirektiv) och konkreta förslag levererades under förra regeringen. Frågan om bindande demokrativillkor för bidragsberättigade trossamfund fanns också med.

Men den nyvalda regeringen har lagt hela utredningen i byrålådan. Anledningen sägs vara ett uttalat veto under regeringsförhandligarna.

Det handlar här om två systempåverkande organisationer vars finansiella stöd delvis går till samhällsomstörtare som verkar för historiskt skadlig normering. Regeringen bör nu formulera en ny, sund och svensk religionspolitik som stävjar religiös och politisk extremism.

Sverige behöver regeringens utlovade paradigmskifte.

Ulf Lönnberg

driver bloggen svenskreligionspolitiskdebatt.com