Debatt: Sverige behöver en statsminister – inte ännu en talmansrunda

Magdalena Andersson fick chansen.

Hon fick tio dagar på sig att försöka samla ett regeringsunderlag. Det slutade med att hon själv lämnade tillbaka uppdraget och konstaterade att hon inte såg någon möjlighet att bilda regering.

Då borde nästa steg vara enkelt:

Pröva någon annan.

Ulf Kristersson är den självklara kandidaten att låta försöka.

Men i stället har talmannen gett uppdraget till Magdalena Andersson igen. Samma gamla politiska runddans. Nya samtal. Nya sonderingar. Nya möten. Samma låsta läge.

Det börjar likna en regeringsbildning som aldrig kommer fram till själva regeringsbildningen.

Och här måste man faktiskt ställa talmannen Andreas Norlén en enkel fråga:

När ska riksdagen få säga sitt?

Det är inte talmannen som ska avgöra vem som kan bilda regering. Det är riksdagen.

Därför finns det ett mycket enklare alternativ till ännu en omgång politiskt kaffedrickande:

Ställ Magdalena Andersson inför riksdagen och låt henne bevisa att hon har ett regeringsunderlag.

Om hon har det, jättebra. Då vet vi. Om hon inte har det, gå vidare till Ulf Kristersson.

Det är så en parlamentarisk demokrati ska fungera. Inte genom att samma kandidat får fler chanser bara för att förhandlingarna går trögt.

Och framför allt inte genom att Sverige hålls kvar i ett politiskt väntrum medan partiledarna räknar mandat, byter villkor och försöker få ihop en konstruktion som ingen riktigt vet om den håller.

Nu räcker det.

Talmannen bör sluta förlänga sonderingarna och börja använda det verktyg som faktiskt kan ge ett tydligt besked: riksdagens kammare.

Låt Magdalena Andersson prövas i kammaren. Eller lämna över uppdraget till Ulf Kristersson.

Men låt för Guds skull riksdagen avgöra.

Sverige behöver en regering. Inte ännu en talmansrunda.