Hjort: Mohamed Ali och konsten att slippa granskning
Att beskriva Mohamed Ali som ett offer för rasism kan verka som ett försvar. Men det riskerar också att förminska honom. En riksdagsledamot är inte en maktlös betraktare av samhället, utan en makthavare med ansvar att stifta lagar. Då måste samma krav gälla som för andra.
Debatten kring den vänsterpartistiske kryssraketen Mohamed Ali är låst i ett märkligt ställningskrig. Kritik mot honom tolkas som rasism, och att stå upp för honom blir därmed ett slags antirasism. Flera, bland dem Expo och Vänsterpartiets företrädare, menar att det handlar om rasism och att Ali därmed är ett offer. Det är ovanligt att det är ett offer som har skuldsanering och misstankar mot sig om våld mot en närstående.
Pratet om rasism är ett enkelt sätt att tolka saker, där världen delas in i gott och ont. Frågan om huruvida skulder, lögner och annat är lämpligt för en lagstiftare försvinner ur debatten. En debatt om vilka krav vi har på en lagstiftare försvinner, eftersom den ena sidan pekar finger och skriker rasism. Och skillnaderna mellan Ali och andra är påtagliga. Kritik blir inte rasism bara för att den träffar fel person.
När moderaten PM Nilsson blev statssekreterare fick han snabbt sluta på grund av ett avslöjande om olagligt ålfiske. Flera moderata ministrar avgick 2006 kort efter att de tillträtt, på grund av obetalda tv-avgifter, svart städhjälp och liknande. Det är förmodligen lättare att få en kamel genom ett nålsöga än att få en borgerlig politiker accepterad av vänstern, så angreppen var hårda.
Avgångarna orsakades av en blandning av framför allt socialdemokratiska krav och en borgerlig syn på att politiker ska vara skötsamma. Det ställs inte juridiska utan moraliska krav på en lagstiftare. En lagstiftare måste inte bara vara fri från brott utan också ha väljarnas förtroende.
Några av de angripna härdar ut och klarar sig. Den moderate statssekreteraren Johan Jakobsson hamnade i blåsväder på grund av en brygga. Han polisanmäldes, men utredningen lades ned. Även kabinettssekreteraren Jan Knutsson utreddes för brott i samband med bygget av en brygga.
Den socialdemokratiske partisekreteraren Tobias Baudin var inte särskilt arg över vare sig Botkyrka eller Socialdemokraternas spelskandaler. Men han rasade över bryggbyggena. Det gäller som sagt att välja sina strider. I en artikel i Expressen menade han att Moderaterna måste göra bättre bakgrundskontroller av sina tjänstemän. Förmodligen har han rätt.
Något jag inte trodde skulle hända var att jag skulle sakna Baudin i debatten. Men jag hade gärna hört Baudin, givetvis utan rasism, angripa Vänsterpartiet för bristen på bakgrundskontroller av sina ledamöter i riksdagen. Statssekreterare är viktiga personer, men lagstiftare är ännu viktigare.
Hur det är rimligt att avgå för att man inte har betalat sin tv-licens, men att kritisera Ali skulle vara rasism, är svårt att förstå. Kanske krävs det en magisterexamen i postkoloniala studier, men för oss andra är det en gåta med så skilda måttstockar. Där några ser en person med rätt att stifta lagar ser andra ett offer som maktlöst står mot ett rasistiskt drev.
För oss som tror på en måttstock som gäller för alla finns det en annan förklaring. Mohamed Ali mäts med en annan måttstock, och då gäller andra regler. Vilket gör hela fallet ännu märkligare, eftersom Ali anses vara svensk ända tills hans lämplighet ska bedömas. Då är han något annat än en vanlig svensk riksdagsledamot, och kritiken mot honom blir rasism.
Allt blir plötsligt komplicerat. Hade det varit okej att kritisera Annika Strandhäll och Mona Sahlin om de hade varit invandrare? Möjligen hade det också varit rasism. Frågan är onekligen tröttsam, eftersom alla ser de dubbla måttstockarna.
Genom att hävda att en företrädare inte kan bedömas efter samma måttstock som andra lagstiftare utan att det rör sig om fördomar fråntar man indirekt personen det fulla vuxna ansvaret för sina handlingar. En politiker förvandlas från en makthavare med makt att stifta lagar till ett offer som behöver beskyddas från granskning. Sjukskrivningarna när medierna vill ställa frågor är talande.
Under lång tid har Sverige haft en politisk låsning, vilket gör det svårt att hantera redan enkla frågor kring migranter. Allt pressas in i en mall om rasism, och frågor går inte att lösa trots att de i grund och botten är enkla. Debatten fördummas.
Det finns säkert de som är emot Ali för att han är invandrare. Men en stor del av dem som tycker att han borde lämna riksdagen dömer honom för hans tveksamma livsföring snarare än för hans hudfärg. Om de som försvarar honom gör det på grund av hans hudfärg eller livsföring är svårare att säga.
Och vill man tysta debatten om det som uppfattas som rasism kring Ali är det enkelt. Det är ju bara att lyfta fram de saker som gör Ali till en mycket lämpad lagstiftare. Finns det sådana argument kommer kritiken ju antingen att dö ut eller kraftigt minska.
Läs även: En reflektion om Frankrikes förfall
