Simo Häyhä var en legendarisk finsk prickskytt från det finska vinterkriget. Känd som ”Den Vita Döden” är jordbrukarsonen från Rautjärvi fortfarande känd över hela världen för att ha dödat hundratals ryska fiendesoldater med ett enkelt vapen under svåra förhållanden. Disciplin, precision och förmåga att hålla ihop gjorde Häyhä till en symbol för finsk uthållighet och motståndskraft.

Många av de finska soldaterna som lyckades hålla diktaturen Sovjet från att ta över Finland var uppvuxna med att jaga i skogarna och var inte enkom en produkt av statens fostran och träning. Skjutskicklighet och vana att hantera vapen är fortfarande en förutsättning för små länder att mobilisera befolkningen utanför den reguljära armén.

Häyhäs historia är en påminnelse om vad skytte kan vara: en praktisk färdighet, rotad i eget ansvar och självständighet. Det här är en självklarhet bland svenska sportskyttar, jägare och alla involverade i Totalförsvaret. Men i den svenska politiken år 2025 tycks detta vara glömt. Inte ens situationen i Ukraina tycks få svenska politiker att göra kopplingen.

Svensk vapenpolitik har snarare blivit en labyrint av byråkrati och en opassande misstänksamhet mot jägare och sportskyttar. Licenskrav skärps, vapenägare granskas som potentiella brottslingar, och jakten – en tradition lika gammal som våra skogar – tyngs av resonemang som verkar skrivna av folk som aldrig satt foten utanför en innerstad.

Kommentarer om ”Rambo-vapen” och oskäliga kopplingar till amerikanska skolskjutningar förvånar. Har vi ett kunskapsproblem eller ett saklighetsproblem?

Samtidigt ser vi den växande otryggheten på svenska gator, där illegala vapen flödar till kriminella medan laglydiga medborgare med vapenlicens nu ska avväpnas. Vad har gått fel?

Vapenkompetens hos ansvarsfulla individer är en styrka för landet, inte ett problem. Men dagens politik straffar den som jagar älg eller tränar på skjutbanan, medan kriminella med automatgevär går lösa i en omfattning som aldrig tidigare i svensk historia.

Vi borde tvärtom förenkla systemet: snabba upp handläggning, lita på normala svenskars omdöme och fokusera resurser på de verkliga hoten. Skärp straffen för illegala vapen, plocka in de gängkriminella, men ge de laglydiga frihet att vara just det – fria.

Och försvaret då? Simo Häyhä var en del av Finlands folkliga motstånd, en tradition vi i Sverige delvis börjar tappa. Om poliser ska konfiskera vanliga medborgares vapen kommer vi att tappa ännu mer. Med ett allt oroligare Europa borde vi uppmuntra skytte som en medborgerlig tillgång, inte demonisera det.

Ge unga en chans att lära sig ansvar genom skytteklubbar, inte bara genom dataspel. Att rusta befolkningen är inget negativt när det görs på ett klokt sätt.

Efter Vinterkriget återvände Häyhä till sitt civila liv som jordbrukare. Han fortsatte att leva ett tillbakadraget liv och undvek offentlig uppmärksamhet trots att han var en nationalhjälte. Hans reserverade svar om att han var en enkel soldat och inte en hjälte som söker berömmelse visar att historiens verkliga Rambo var en helt vanlig jägare på landsbygden som bidrog till landets försvar mot Rysslands anfall.

Sverige har inte råd med populistisk vapenpolitik förd av okunniga politiker och journalister som inte förstår varför historien om Simo Häyhä återberättas i alla västerländska försvarsmakter. Förslaget om att förbjuda, neka eller konfiskera halvautomater från hederliga svenska jägare behöver återkallas.

Edward Nordén, säkerhetspolitisk talesperson Medborgerlig Samling