Debatt: Sverige behöver lära sig leva i gråzonen

Den 5 oktober stod EU:s utrikeschef Kaja Kallas framför pressen i Bryssel och beskrev ett Europa där gränsen mellan fred och konflikt blir allt svårare att se. Drönare hade åter dykt upp över europeiskt luftrum. Sabotage, cyberangrepp och andra störningar fortsatte att utredas. Händelserna såg olika ut, men tillsammans pekade de åt samma håll: Ryssland tar större risker, testar Europas reaktioner och pressar sig fram i det utrymme där osäkerheten fortfarande är tillräckligt stor för att skapa tvekan.

Här börjar Sveriges problem.

Vi har ägnat de senaste åren åt att förbereda oss för krig. Försvarsbudgeten växer, brigader byggs ut, ammunition ska produceras och Gotland har åter fått sin självklara plats i svensk försvarsplanering. Nato har förändrat vår säkerhetspolitiska position, och det militära försvaret rustas i en takt vi inte sett på decennier.

Samtidigt pågår en annan sorts konflikt redan runt omkring oss.

Kablar skadas på Östersjöns botten. GPS-signaler störs. Datorsystem slås ut. Drönare dyker upp över känsliga områden. Främmande aktörer kartlägger infrastruktur. Påverkansoperationer arbetar sig långsamt in i det offentliga samtalet. Varje händelse kan behandlas som ett separat fall, och det är precis därför metoden fungerar.

Gråzonen lever på osäkerhet. Den utnyttjar våra krav på bevisning, våra administrativa gränser och vår naturliga ovilja att eskalera. Ett enskilt sabotage leder till en utredning. En störning blir ett tekniskt problem. En drönare blir ett polisärende. Först i efterhand börjar mönstret synas.

Ryssland behöver därför inte åstadkomma dramatik för att skapa effekt. Det räcker att göra samhället lite mer osäkert, infrastrukturen lite mer sårbar och beslutsfattandet lite långsammare. Varje incident blir också ett test. Hur snabbt reagerar Sverige? Vem tar ansvar? Vilka verktyg används? Hur mycket krävs innan något får säkerhetspolitisk betydelse?

Det är frågor vi fortfarande är dåligt rustade att svara på.

Sverige har länge haft tydliga föreställningar om fred, höjd beredskap och krig. Den nya verkligheten är betydligt mer obekväm. Motståndaren kan arbeta under lång tid i mellanrummet och gradvis flytta gränsen för vad vi vänjer oss vid.

Det kräver mer av politiken än ännu en diskussion om försvarsanslag.

Sverige behöver en tydligare doktrin för hur hybridangrepp ska mötas. Kritisk infrastruktur måste skyddas bättre, underrättelseförmågan stärkas och angriparen kunna pekas ut snabbare. Staten måste också kunna svara med ekonomiska, diplomatiska, juridiska och cyberrelaterade verktyg när främmande makt sätter press på Sverige.

Det viktigaste är ändå att vi börjar se helheten.

Hundra små incidenter kan vara mer användbara för en motståndare än en stor. Den stora händelsen samlar landet. De små skapar tvekan, byråkrati och diskussion om huruvida det verkligen finns ett mönster.

Där ligger gråzonens styrka.

Sverige har blivit mycket bättre på att förbereda sig för kriget som kan komma. Nu måste vi också lära oss att hantera konflikten som redan pågår.

Hugo Hobring
Geopolitisk analytiker