Debatt: Sverige borde vilja ligga före – inte bromsa framtiden

Sverige har länge byggt sin välfärd på att ligga i teknikutvecklingens framkant. Ändå riskerar vi nu att göra motsatsen: låta gamla föreställningar om gruvor, miljö och energipolitik begränsa utvecklingen av ny teknik och utvinningen av våra egna strategiska råvaror.

Sverige tillhör världens mest innovativa länder. Samtidigt står vi inför frågor där just innovation borde vara en del av svaret: energiförsörjning, råvaruberoende, försvarsindustri och miljöteknik. Alunskiffern är ett tydligt exempel.

District Metals Vikenprojekt i Jämtland är ett av de mest långtgående alunskifferprojekten i Sverige. Bolaget har redovisat en mycket stor mineralresurs med bland annat uran, vanadin, molybden, nickel, zink och koppar. Den preliminära ekonomiska studien från 2026 omfattar dock bara 127,4 miljoner ton av den betydligt större resursen.

Viken är alltså inte en färdig gruva. Ekonomiska kalkyler är inte garantier och projektet måste genomgå framtida miljö- och tillståndsprövningar.

Men det finns ytterligare en anledning att titta närmare på området: Tåsjö.

Historiska undersökningar har pekat på betydande mängder fosfat, uran och sällsynta jordartsmetaller. District beskriver samtidigt Tåsjö som betydligt mindre undersökt än Viken. Ett äldre SGU-borrhål träffade alunskiffer från markytan till 258 meters djup, men kärnan analyserades inte geokemiskt.

Det är inte ett bevis på en ny Viken. Det är däremot ett skäl att undersöka saken. Det är så prospektering fungerar: hypotes, borrning, analys – och därefter beslut.

Alunskiffer innebär verkliga miljöutmaningar, inte minst kring vattenhantering. Det ska tas på största allvar. Men här finns också en möjlighet.

District Metals har tillsammans med svenska Xoma testat Xomas FLOW-teknik på artificiellt lakvatten framställt med alunskiffer från Viken. De första resultaten visade kraftiga minskningar av bland annat uran och nickel. Analyserna verifierades av SGS Analytics Sweden.

Än så länge rör det sig om ett laboratorieförsök, som inte bevisar att miljöproblemen vid en framtida gruva är lösta.

Men det visar något viktigt: problemen går att angripa tekniskt.

Nästa steg bör därför vara fler oberoende tester, varierande vattenkemier, långtidstester och pilotanläggningar. Det är här staten borde vara offensiv.

Inte genom att ge Viken ett gruvtillstånd i förväg, utan genom att hjälpa till att ta fram den kunskap som krävs för att avgöra vad som faktiskt är möjligt.

Sedan 2026 är uranutvinning åter möjlig i Sverige. Samtidigt driver staten en ny kärnkraftspolitik och EU försöker minska sitt beroende av importerade kritiska råvaror.

Det förändrar förutsättningarna. Uran är inte längre bara en miljöpolitisk fråga. Mineralförsörjning handlar också om energi, industri, beredskap och geopolitik.

Därför vore det märkligt om Sverige samtidigt betraktade tekniska problem som permanenta.

Det är fullt legitimt att ställa hårda miljökrav. Det är lika legitimt att säga nej till en verksamhet som inte klarar dem.

Men det är något annat att utgå från att problemen inte kan lösas.

Sverige har gruvkompetens, avancerad processindustri, stark forskning och en av världens mest utvecklade innovationsmiljöer.

Vi borde använda dessa fördelar. Undersök Tåsjö. Fortsätt utveckla Viken. Testa vattenrening under realistiska förhållanden. Låt oberoende forskning avgöra vad som fungerar.

Om tekniken misslyckas kommer det att visa sig. Om den fungerar kan Sverige ha skapat något betydligt större än möjligheten att utvinna egna råvaror: en ny exportteknik för gruv- och processindustrin.

Det är den verkliga möjligheten. Det regressiva vore inte att ställa höga miljökrav.

Det regressiva vore att låta gårdagens tekniska begränsningar bestämma morgondagens möjligheter. Sverige har länge velat vara ett av världens mest innovativa länder.

Då borde vår första fråga inte vara vad vi måste avstå från. Den borde vara: Vad kan vi utveckla som ingen annan ännu har lyckats med?

Där finns ledartröjan. Frågan är om svensk politik tänker ta den.