Debatt: Sverige investerade i mig – nu är det min tur

Jag minns fortfarande den första snön även om det är sommar nu.

När jag och min familj kom till Sverige som flyktingar från kriget hade jag aldrig tidigare sett snö. Vi hamnade inte i en storstad eller i en nyproducerad bostadsrätt. Vårt första hem låg långt ute i de norrländska skogarna. Där bodde jag, min syster och mina föräldrar, långt ifrån allt det som senare skulle bli vårt Sverige.

Jag minns hur de vita flingorna föll från himlen och hur min pappa log och sa: ”Det där är snö.” För oss var allt nytt – språket, människorna, kulturen och framtiden. Vi hade lämnat ett krig bakom oss och kommit till ett land där vi fick börja om.

Efter en tid fick vi möjlighet att flytta till Umeå. Det var där mitt liv började på riktigt.

Jag började skolan, lärde mig svenska, fick mina första svenska vänner och hittade fotbollen. Min egen spelarkarriär blev ganska kort – kanske var det lika bra. I stället blev jag tränare, ett beslut jag aldrig har ångrat. Fotbollen lärde mig något som ingen lärobok kan lära ut: gemenskap, ansvar, disciplin och respekt.

På en fotbollsplan spelar det ingen roll var du är född eller vilket språk du talade som barn. Det viktiga är om du kommer till träningen i tid, arbetar hårt, hjälper dina lagkamrater och tar ansvar. Det är också grunden för ett fungerande samhälle.

Det är därför jag ibland blir bekymrad över integrationsdebatten.

Alltför ofta handlar den om siffror, bidrag eller kriminalitet. Människor reduceras till statistik. Men bakom varje siffra finns ett barn, en familj och en framtid.

Jag säger inte att integration är enkel. Tvärtom.

Många människor kommer till Sverige efter att ha upplevt sådant som de flesta av oss aldrig behöver uppleva. De har flytt från krig, diktatur eller förföljelse. Många har levt i flyktingläger under flera år. Barn har gått miste om skolgång. Föräldrar har förlorat sina hem, sina yrken och ibland sina närmaste.

Vi kan inte förvänta oss att en människa ska gå direkt från ett flyktingläger till ett heltidsarbete. Integration fungerar inte så.

Därför måste vi sluta se de första åren i Sverige som en kostnad. Vi måste börja se dem som en investering.

Den som kommer hit behöver snabbt få lära sig svenska, förstå hur samhället fungerar och få möjlighet att bearbeta svåra upplevelser om det behövs. Barn ska mötas av en skola med höga förväntningar. Vuxna ska mötas av tydliga krav, men också av en tydlig väg till utbildning, praktik och arbete.

Stöd och krav är inte varandras motsatser. De är varandras förutsättningar.

Den som kan arbeta ska arbeta. Den som kan studera ska studera. Den som väljer att leva i Sverige ska respektera våra lagar, vår demokrati och jämställdheten mellan kvinnor och män. Det är självklart.

Men samhället måste samtidigt ge människor en ärlig chans att lyckas.

Jag vet det, eftersom jag själv har fått den chansen.

Sverige investerade i min skolgång. Sverige gav mig möjligheten att lära mig språket. Sverige gav mig föreningslivet, fotbollen och vuxna som trodde på mig. I dag arbetar jag, studerar statsvetenskap och tränar ungdomar. Varje vecka möter jag barn med olika bakgrunder, men med samma drömmar.

Jag ser mig själv i många av dem.

Jag ser barn som kanske en dag blir sjuksköterskor, lärare, poliser, företagare, ingenjörer eller forskare. Jag ser framtidens samhällsbyggare.

Men det kräver att vi vågar tro på dem innan de själva gör det.

Sverige behöver en integrationspolitik som är både mänsklig och tydlig. En politik som prioriterar utbildning, språk, arbete och gemenskap från första dagen. En politik som ställer krav, men också ger människor verktygen att leva upp till dem.

Vi behöver också våga tala om vilka som har störst behov av skydd. Kvotflyktingar, som valts ut därför att de befinner sig i särskilt utsatta situationer, förtjänar ett mottagande som ger dem en verklig möjlighet att bygga upp sina liv igen. Ett välfungerande mottagande handlar inte bara om medmänsklighet – det handlar om att skapa förutsättningar för människor att så småningom kunna stå på egna ben.

Sveriges styrka har aldrig varit att vi varit ett perfekt land. Vår styrka har varit att vi trott på människors förmåga att utvecklas när de får möjligheten.

Det finns barn som just nu sitter i ett klassrum någonstans i Sverige och kämpar med sina första svenska ord. Några av dem har flytt från krig. Några bär på minnen som inget barn borde bära.

Men bland dem finns också framtidens lärare, läkare, poliser, företagare, forskare och entreprenörer.

Kanske finns där också en framtida minister.

Kanske finns där Sveriges nästa statsminister.

Frågan är därför inte om vi har råd att investera i människor.

Frågan är om vi har råd att låta bli.

Adam Maquard
Samhällsentreprenör, tidigare integrationshandläggare och ungdomstränare i Solna och Spånga