Jag lämnade en diktatur för att leva i en demokrati. Men för många iranier i Sverige har diktaturens skugga följt efter. När människor här väger varje ord, undviker demonstrationer eller oroar sig för sina familjer i Iran är det inte längre bara en utrikespolitisk fråga. Det är en svensk demokratifråga.

Många iranier i Sverige lever med en tystnad som är svår att förklara för den som aldrig levt under en diktatur. Vi går på demonstrationer, men undrar vem som fotograferar. Vi skriver om mänskliga rättigheter, men tänker på vilka som kan läsa. Vi höjer rösten mot regimen i Teheran, men oroar oss för våra anhöriga som är kvar i Iran. Det är inte paranoia. Det är erfarenhet.

Den islamiska republiken har i årtionden byggt sin makt på rädsla. Förtrycket stannar inte vid Irans gränser – det följer människor genom oro, självcensur och hot mot familjer. När en främmande regim får människor i Sverige att tystna påverkas Sverige. När exiliranier inte fullt ut vågar använda sin grundlagsskyddade yttrandefrihet är det inte längre bara deras problem. Då har diktaturens räckvidd blivit en svensk angelägenhet.

Sverige har länge varit stolt över att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Men den hållningen måste också gälla här hemma. Det räcker inte att fördöma övergrepp i Teheran om människor i Stockholm, Göteborg och Malmö samtidigt känner att regimens skugga når dem.

Jag begär inte att Sverige ska lösa Irans framtid. Men jag förväntar mig att Sverige skyddar människor på svensk mark. Därför måste regeringen och ansvariga myndigheter agera tydligare på fem punkter:

Behandla transnationellt förtryck som ett nationellt säkerhetsproblem. Hot, kartläggning och påverkan mot exilgrupper får inte ses som isolerade händelser – det är en metod som auktoritära stater använder för att kontrollera människor utanför sina egna gränser.

Markera diplomatiskt. Sverige måste reagera kraftfullt när främmande makt försöker skrämma eller kartlägga människor här. Diplomatiska relationer får aldrig bli en ursäkt för naivitet.

Utvisa de som missbrukar sin status. Personer som missbrukar diplomatisk status för att hota eller kartlägga exilgrupper ska utvisas. Sverige ska ha relationer med andra stater, men inte till priset av att diktaturers metoder normaliseras på svensk mark.

Stärk resurserna till myndigheterna. Säkerhetspolisen och andra berörda myndigheter behöver tydliga resurser och uppdrag att skydda utsatta exilgrupper.

Driv en hårdare linje inom EU. Sverige måste leda arbetet för riktade sanktioner mot de personer och institutioner inom den iranska staten som bär ansvar för förtryck, hot och avrättningar.

Försiktighet kan vara klokt i diplomati. Men när försiktigheten leder till att människor i Sverige tystnar av rädsla har den gått för långt. Om människor i Sverige avstår från att tala, protestera eller kräva mänskliga rättigheter för att de fruktar en främmande regims konsekvenser – då har vi redan låtit den regimen påverka vårt samhälle.

Sverige står inför ett vägval. Ska vi acceptera att diktaturers långa arm påverkar vad människor vågar säga på våra gator? Eller ska vi visa att svensk yttrandefrihet inte är förhandlingsbar?

För varje röst som tystnar av rädsla för en diktatur förlorar inte bara den människan något. Då förlorar Sverige också en del av sin frihet.

Amir Nakhaei, exiliranier och debattör