Den svenska ekonomin är trög som sirap. Förklaringen är en blandning av självplågeri och EU. Det är dags att sluta självsabotera. Detta skriver Lars Källholm.
Varför är Sverige kvar i EU:s bottenträsk vad gäller tillväxten i BNP och arbetslösheten? Utan omsvep:
1. Klimatomställningen.
Den ”gröna” omställningen har raserat både hushållens köpkraft och företagens livskraft. Staten, och kommunerna, har vräkt på med skatter, avgifter och en fast (!) momssats på allt från mat till el, oavsett den underliggande varan eller tjänstens pris. Resultat? En ständigt urgröpt vardagsekonomi. Dessutom är det numera staten (och EU) som till en växande andel bestämmer vad som ska produceras, hur – och av vem. Ekonomisk frihet? Glöm det.
2. Woke.
Landet styrs numera med en värdegrund som prioriterar ”mångfald”, ”inkludering”, HBTQ+ och symbolpolitik framför sunt förnuft, meritokrati – och ibland till och med över lag och ordning. Alla mosaiker av lättkränkta minoriteter ska höras och lyftas, oavsett vad det kostar eller vem det drabbar.
Samtidigt förväntas den som arbetar och som har jobbat hela livet snällt vara ”lender of last resort” till den strukturella arbetslösheten, till alla de som aldrig lyft ett finger – men gärna lever på bidrag hela livet, för tolkhjälp, långsemestrar och uppfostringsresor till hemländerna som de så hjärtskärande hade flytt ifrån, och garantipension på köpet. Allt i ”solidariteten” och den nya rättvisans namn.
3. Staten – den skyddade verkstaden.
Staten och kommunerna är ständigt hungriga på mer skattepengar. Det finns alltid nya hittepåprojekt, lagar, regler och myndigheter att föda. Effektivitet? Nja. Prioriteringar? Knappast. Skin in the game? Absolut inte. I stället ökar regleringarna i takt med att individens frihet minskar. Det är inte bara socialism, utan också en sorts liberalism på steroider – som Patrick Deneen beskrev det i boken ”Why Liberalism Failed”: en ideologi som misslyckats kapitalt.
4. EU – den andra rosa elefanten.
Bredvid den okontrollerade massinvandringen finns en andra rosa elefant i rummet. En planekonomisk koloss med egen maktagenda, svällande budget och floskulösa projekt som Net Zero och FIT 55. EU är inte längre ett samarbete – det är en autonom stat i staten, bemannad med välavlönade politiker och byråkrater som producerat över 11 000 nya lagar, rapportkrav och detaljregler som till och med småjordbruk tvingas lyda.
Vad har vi fått ut av det? Har EU gjort oss mer samspelta inom unionen, lyckligare, tryggare, rikare och konkurrenskraftigare? Svaret är nej, nej, nej, nej och åter nej.
Min slutsats?
Sverige sitter fast i ett sosseträsk – oavsett vem som styr. Borgerlighetens politikerbroilers verkar fatta detta och mest vara fokuserade på att under tiden klämma ut max av ”what’s in it for me” innan det sjunker helt. Slutmålet? En socialistisk ”demokrati”, med extra allt i tvång, övervakning, beskattning, byråkrati, samt en politisk korrekthet som predikar att rätt och fel bara beror på vem du är och varifrån du kommer.
Lars Källholm
