Vikaren – Östersjöns minsta och kanske mest utsatta sälart – har flaggats för rödlistning 2025 av SLU Artdatabanken. Samtidigt ska 200 vikare skjutas i skyddsjakt. Det är inte ett misstag. Det är symptomatiskt för en svensk viltförvaltning som fjärmat sig från naturvård och närmat sig något annat: jaktpolitik i ny förpackning.

Vikaren har länge varit hårt pressad av miljögifter, isbrist och övergödning. Men i stället för att se på människans påverkan – industriellt fiske, bottentrålning, klimatförändringar – riktar vi vapnen mot ett djur som håller på att försvinna. Skyddsjakten sägs hjälpa fisket, men forskningen säger annat. Sälen är en syndabock, inte ett hot.

Vikaren är inte ensam. Antalet rödlistade däggdjur och fåglar har ökat med 50 procent på 20 år. Över 4 700 arter i Sverige är redan rödlistade. Den kommande rödlistan ser ut att bli den mörkaste hittills.

Ändå fortsätter vi att skjuta. De senaste tre åren har över 3,8 miljoner vilda djur fällts, av vilka över 250 000 är rödlistade, trots att jakt på fridlysta arter enligt EU:s art- och habitatdirektiv endast får ske i undantagsfall.

Just nu jagas 465 rödlistade björnar, trots forskarvarningar om stammens stabilitet. Naturvårdsverket lyfter fram Skandinaviska björnprojektet som ett unikt forskningsunderlag för förvaltningen – men besluten går i praktiken på tvärs med projektets slutsatser. Det är en tydlig motsättning: vetenskapen varnar, men politiken skjuter.

Regeringen beslöt nyligen att tillföra 338 miljoner kronor för att minska vargstammen. Satsningen presenteras som ”förvaltningsåtgärder”, men i praktiken styrs hundratals miljoner skattekronor mot åtgärder som primärt möjliggör fortsatt jakt. Lika stora förebyggande investeringar – rovdjurssäkra stängsel, snabbare ersättningar och riktade stöd – skulle både skydda fårnäringen och bevara vargstammen. Polarisering säljer; brobyggande lösningar levererar.

Bakom besluten står ett system där jägarintressen är överrepresenterade. I länsstyrelsernas viltförvaltningsdelegationer har jägare ibland upp till 85 procent av rösterna, trots att de enligt riktlinjerna ska utgöra en bråkdel. Svenska Jägareförbundet får årliga bidrag för jaktinformation – och sitter samtidigt i beslutsorgan som ska vara objektiva.

Därför kan jakt kallas “balans”, även när den driver artkrisen. Därför blir hotade djur “förvaltningsproblem”. Och därför fortsätter vi, mitt i utarmningen av naturens mångfald, att skjuta nyckelarter – medan vi talar om hållbarhet.

I en ny rapport slår Naturvårdsverket fast att Sveriges biologiska mångfald är i akut fara: “Läget är allvarligt och utvecklingen går åt fel håll”. Vi förlorar arter och livsmiljöer i en takt som inte är förenlig med vare sig nationella eller internationella mål. Mot denna bakgrund framstår fortsatt jakt på rödlistade arter som en paradox – eller snarare en kapitulation för jaktlobbyn.

Det handlar också om demokrati. När särintressen dominerar naturpolitiken urholkas förtroendet. När “hållbar jakt” används utan definition styr godtycket. När Naturvårdsverket agerar utan tydligt ekologiskt mandat förlorar vi både arter och trovärdighet.

Det är hög tid att vi ser det som sker: inte som förvaltning, utan som systematiskt maktmissbruk på ekosystemens bekostnad.

Vi behöver en oberoende granskning av svensk viltförvaltning. Vi behöver ett systemskifte där vetenskap, etik och biologisk helhet styr – inte patroner, politik och opinionstryck.

Vi kan inte fortsätta rödlista djur med ena handen – och skjuta dem med den andra.

Misha Istratov,
Miljöentreprenör och debattör inom hållbarhet