Ett samhällsprojekt som tappade sin balans – 1960-talets ideologiska revolt och dess långsiktiga konsekvenser för Sverige och väst

1. Den ideologiska revoltens ursprung

Den västerländska samhällsordningen byggdes historiskt på en spänning mellan motkrafter: expansion och begränsning, rättigheter och plikter, frihet och ansvar. Könens komplementaritet fungerade som en praktisk balansmekanism.

Under 1960-talet utsattes denna balans för ett ideologiskt frontalangrepp – inte gradvis, utan genom ett normuppror som misstrodde civilisationens bärande strukturer.

Vänsterupproret riktade sin kritik mot ”det manliga paradigmet”. Auktoritet, gränser, nationell sammanhållning och kulturell kontinuitet omtolkades till förtryck och maktmissbruk. Kritiken var inte mot maktmissbruk utan mot maktens existens, vilket skapade en moralisk inversion där stabiliserande samhällsstrukturer patologiserades.

2. Radikalfeminism och abstrakta ideal

Ur revoltens ideologi växte en syntes av marxistisk maktkritik, kulturrelativism och radikal feminism. Biologisk och kulturell realism ersattes av ideal om gränslös empati, universell likvärdighet och normupplösning. Nationen blev ett moraliskt problem, majoritetskulturen ett hinder och manlig struktur ett hot.

1975 års riksdagsbeslut om en ny integrationspolitik exemplifierar detta. Politiken gick från assimilation som huvudprincip till en officiell mångkulturell integrationsmodell. Integration, tidigare underställt assimilationskrav, blev permanent och staten tog på sig ansvaret att förändras.

3. Avmaskulinisering och institutionell påverkan

Parallellt omformulerades könsrollerna i offentligheten. En politiserad femininitet – frikopplad från faktisk kvinnlighet – upphöjdes till samhällsbärande ideal. Empati, konfliktundvikande och inkludering blev överordnade styrprinciper. Manlighet reducerades till problem som skulle neutraliseras. Resultatet var en avmaskuliniseringsprocess där män socialiserades bort från ansvar, gränssättning och heder.

Kvinnlighetsradikaliseringen gav upphov till en ny logik i makt och ledarskap. Kvinnors inträde i styrelser och politiska maktpositioner rättfärdigades inte främst genom kompetens, utan som ett sätt att balansera ett destruktivt manligt klimat. Kvinnan tillskrevs rollen som moralisk moderfigur.

Många positioner tillsattes genom kvotering, vilket ofta selekterade individer anpassade till ideologin snarare än till ledarskapets krav. Narcissistiska och självcentrerade drag förstärktes, snarare än stabiliserande ansvar. Detta är tydligt både i näringsliv och politisk offentlighet, särskilt inom SVT, där vänsterfeministiska normer styr debatten.

4. Sexualpolitiken och den ideologiska paradoxen

Sexualiteten blev central i radikalfeminismen. Mannens historiska påstådda rätt över kvinnans kropp projicerades som universellt faktum, trots att detta aldrig varit allmänt accepterat.

Paradoxalt nog romantiserade samma rörelse patriarkala ideal från andra delar av världen – kulturer med striktare könsroller och begränsad kvinnlig autonomi. Den manlighet som kritiserades i väst idealiserades i importerad form som exotisk och sexuell. Sexualiteten omkodades från stabil relation till symbolisk revolt, vilket skapade kulturkollision och ideologisk självmotsägelse.

5. Den tysta kvinnligheten tar åter plats

Den breda majoriteten av kvinnor – relationsorienterad, gränsmedveten och kulturellt förankrad – har länge varit marginaliserad i offentligheten. Den återtar nu sin plats och ansluter sig i ökande grad till högern som motvikt till den radikala femininiteten som dominerar institutioner och offentlig diskurs. Detta är inte ett avståndstagande från kvinnlighet, utan ett återtagande av den: ett försvar för gränser, ansvar, kultur och samhällsstruktur.

6. Institutionell förskjutning och samhällskollaps

Konsekvenserna är genomgripande. Skolväsendet har gått från kunskapsförmedling och disciplin till värdeproduktion och normkritik. Medier har övergett granskning till förmån för moralisk konsensus. Myndigheter internaliserar ideologiska värdegrunder som ersätter professionell bedömning. Politiken reduceras till signalering. Parallellt kolliderar detta med importerade normsystem från kulturer med striktare patriarkat, vilket skapar parallella samhällssystem, urholkad rättsstat och normaliserad särbehandling.

Dagens problem – importerad kriminalitet, religiös fundamentalism, normupplösning och förlorad samhällssammanhållning – är inte isolerade misslyckanden utan logiska konsekvenser av 1960-talets revolt, 1975 års integrationspolitik och den institutionella radikalisering av kvinnlighet som följde.

7. Slutsats: ideologisk femininitet kontra verklig kvinnlighet

Ett samhälle som abdikerar från gränser, ansvar och auktoritet kan inte upprätthålla ordning, oavsett goda intentioner. Empati utan begränsning blir exploaterbar. Humanism utan realism blir självdestruktiv. Den ideologiska femininiteten representerar inte verklig kvinnlighet, utan ett abstraherat maktprojekt utan biologisk och social förankring. När detta görs till allenarådande princip för stat och samhälle upphör balansen – och civilisationens bärighet undermineras.

Sveriges utveckling visar tydligt hur långtgående och destruktiva konsekvenserna kan bli: män avmaskuliniseras, institutioner destabiliseras och samhällets fundament skakas. Samtidigt framträder en motrörelse: den tysta majoriteten av kvinnor återtar plats och finner sin röst på högerkanten, som reaktion mot den ideologiska femininitetens övergrepp på kultur, ordning och manlighet. Denna återtagna kvinnlighet bygger på realism, ansvar och samhällsbalans – och kan bli avgörande för att återställa struktur och sammanhållning i det svenska samhället.

Fredrik Svensson

Samhällsdebattör och observatör