Debatt: Sveriges Kubastrategi – en chans för friheten, men ingen garanti

Sveriges nya strategi för utvecklingssamarbetet med Kuba 2026–2031 markerar en viktig förändring. Inriktningen är tydlig: mänskliga rättigheter, demokrati, civilsamhälle, rättsstat och möjligheten för kubaner att skapa ett eget ekonomiskt liv. Svenska biståndsmedel ska inte gå direkt till den kubanska staten eller dess myndigheter.

Det är betydelsefullt. Länge har Kubas ekonomiska och sociala verklighet beskrivits som ett utvecklingsproblem, nästan frikopplat från det politiska systemet. Den nya strategin är tydligare med sambandet mellan fattigdom, statlig kontroll och bristen på politiska friheter. Den beskriver Kuba som en enpartistat där mänskliga fri- och rättigheter är kraftigt begränsade.

Det mest intressanta är kanske att Sverige vill flytta tyngdpunkten från staten till människorna. Stöd ska kunna gå till oberoende civilsamhällesorganisationer, människorättsarbete och småföretagare. Tanken är enkel: bistånd som ska hjälpa kubaner ska inte samtidigt stärka den maktstruktur som håller dem beroende av staten.

Men verkligheten på Kuba är mer komplicerad. En organisation kan vara formellt privat utan att vara politiskt eller ekonomiskt oberoende, och inte alla verksamheter som kallas privata är fria från statlig kontroll. Det blir därför avgörande vem som får pengarna, vilka lokala samarbetspartner som används och hur självständiga mottagarna faktiskt är.

Dessutom är summan liten: omkring tio miljoner kronor per år. Med de pengarna kan Sverige knappast förändra Kuba. Stödet kan ändå få betydelse om det används för att bygga kompetens, skydda utsatta aktörer och skapa små men verkliga utrymmen för självständighet.

Den största frågan gäller ändå den kubanska statens reaktion. Ju mer självständiga de organisationer och människor som Sverige vill stödja är, desto större är risken att de utsätts för påtryckningar eller repression. Sverige och Sida måste kunna följa pengarna noggrant och samtidigt skydda mottagarna.

Sedan finns en osäkerhet som vi inte bör blunda för: svensk politik. Strategin gäller till 2031, men den är ett regeringsbeslut som en ny regering kan ändra, och pengarna beslutas i de årliga budgetarna. Ett framtida regeringsskifte kan alltså påverka både omfattning och prioriteringar.

Det vore ändå fel att automatiskt anta att en vänsterregering skulle överge stödet till mänskliga rättigheter eller närma sig Havanna. Den avgörande frågan är om Sverige, oavsett regering, håller fast vid principen att stödet ska stärka det kubanska samhället – inte maktapparaten.

Strategin är därmed både hoppfull och sårbar. Den visar att Sverige har förstått att frihet, mänskliga rättigheter och ekonomisk självständighet hör ihop. Men det verkliga testet kommer när de politiska majoriteterna skiftar och när den kubanska staten försöker kontrollera stödet. För kubaner som kämpar för ett friare samhälle räcker det inte att Sverige har skrivit rätt saker. Sverige måste också våga stå fast vid dem när det blir politiskt obekvämt.