Sverige lider av stora miljöproblem, men dessa skuffas åt sidan av vardagspolitiken. Som svenskar har vi ett ansvar att förvalta vår natur, som vi idag inte sköter. Detta skriver Charlotte Swanstein.
Sveriges natur ropar på hjälp. Fåglar tystnar, djur trängs undan och skogarna försvinner – inte långt bort, utan här, hemma hos oss. Ändå talas det sällan om vad denna förlust verkligen innebär.
Vi som lyfter detta kallas aktivister av våra motståndare. Vi kallar oss något mycket enklare: naturvänner. Medan vi avfärdas och misstänkliggörs fortsätter politiska tal och reklamer att upprepa hur ”bra” den nya politiken är – samtidigt som verkligheten skövlas bakom svenska folkets rygg.
Den biologiska mångfalden raseras. Rovdjuren jagas. Gammelskogar försvinner – för toapapper och kartong. Våtmarker dör, hav och fjäll tappar sin livskraft.
Detta är inte längre bara miljöpolitik.
Det är en fråga om förlorad politisk värdighet.
Förvaltarskap innebär ansvar – och ansvar innebär att kunna förklara hur och varför man använder det förtroende man fått.
Dagens makthavare förfasar sig med rätta över terrorism mot människor. Samtidigt godkänner de en naturförstöring som liknar ett långsamt, systematiskt övergrepp på själva grunden för mänskligt liv.
Vill regeringen verkligen vinna valet 2026, som de säger, måste de börja med att erkänna sina misstag. För utan naturen finns inget land att regera. Och tystnaden från opinionen gör situationen till en skräckfilm i realtid.
Att landsbygdsministern är populär bland jägare är ingen överraskning. Men att även djurbönder uppskattar honom är svårare att förstå. Han undanhåller dem möjligheten till 80 procent EU-finansierat skydd för betesdjur som riskerar rovdjursangrepp – ett stöd som skulle kunna rädda både djur och ekonomi.
Det nämner han inte. Är det vargskräck? Eller är det likgiltighet inför Sveriges landsbygd?
I ett av världens mest högteknologiska och rika länder erbjuder politiken populism istället för vetenskap. Man undrar nästan om samma politiker ska sitta vid Nobelmiddagens bord i år – det skulle klinga märkligt falskt.
Nu behövs mod till ett öppet samtal. Nu behövs beslut som sätter naturen först – så att den röst som borde höras starkast i Sverige äntligen får göra det.
Charlotte Swanstein
Hundpsykolog & naturdebattör
