Sverige har blivit ett land där aktivism är ett yrke, antisemitismen växer och politiken handlar om identitet snarare än lösningar. Väljarna står inför ett val mellan verklighet och illusion. Det skriver Robert Trei.
Sverige står inför ett val som kommer att definiera nationens framtid – inte bara politiskt, utan moraliskt. Valrörelsen har knappt börjat, men mönstret är redan bekant: löften staplas på varandra, sanningen göms bakom retoriken. Från höger till vänster upprepas samma ritual – fokus ligger på motståndarnas fel, inte på lösningar.
Resultatet är ett politiskt klimat som förlorat förmågan till samarbete och ersatts av ett djupt rotat förakt. Konflikten handlar inte längre om sakpolitik – utan om identitet, tro och makt.
Ta Greta Thunberg som exempel. Född in i den kulturella eliten – dotter till operasångerskan Malena Ernman och skådespelaren Svante Thunberg. Från skolskolkare till klimataktivist, vidare till global symbol för en ideologisk rörelse som i dag tolererar Hamas-anhängares retorik efter terrorattackerna den 7 oktober. Frågan är enkel: vem finansierar ett liv som global lagbrytare? Aktivism har blivit ett yrke – men bara för dem som har råd att vara aktivister.
Detta är relevant, för Thunbergs rörelse speglar den svenska vänsterns världsbild – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och allt oftare Centerpartiet – där klimat och identitetspolitik väger tyngre än ekonomi, energiförsörjning och nationell säkerhet. Som samhällsdebattören Henrik Jönsson uttryckt det: de är ”nyttiga idioter” som inte längre ser verkligheten för alla sina slagord.
Samtidigt står högern – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – på Israels sida och försvarar dess rätt till självförsvar. Men varför tiger det judiska rådet om vänsterns svek, och varför utestängs SD fortfarande, trots att partiet öppet stödjer den judiska staten? Det är en moralisk paradox.
Antisemitismen ökar i Sverige. Propagandan vi trodde dog med Tredje riket återkommer – nu under flagg av antirasism och ”solidaritet”. Det är en direkt följd av den mångkulturella ideologi som importerades på 1970-talet och fortfarande styr svensk politik utan självkritik.
Jag talar inte som nationalist. Jag är tredje generationens invandrare. Min far föddes statslös under ockupation. Jag ser mig som europé snarare än svensk – en ovanlig hållning i ett Europa som fortfarande definierar sig genom gränser, inte värderingar.
Komikern Özz Nûjen sa en gång: ”Jag kom till Sverige för att vara kurd, inte svensk.” Där finns kärnan i problemet. Sverige har blivit ett land där tillhörighet är selektiv – man vill ha välfärden, men inte värdegrunden.
Våra politiker kan i dag delas in i tre kategorier:
-
De som vill ha makten till varje pris.
-
De som bekämpar sina ideologiska motståndare.
-
De få som faktiskt vill landets bästa.
Sverige behöver återfå ordning, rationalitet och moralisk ryggrad. Det kräver slut på sandlådan som svensk politik blivit. Högern försöker tala om framtiden – vänstern försöker tysta samtalet. Konservativa, liberala och judiska röster hotas, trakasseras och marginaliseras.
Vi ser åter hur vänstern lånar symbolik och retorik från 1930-talets Europa – och med den följer samma gamla gift: antisemitism.
Sverige står inför ett val. Mellan verklighet och illusion. Mellan mod och bekvämlighet. Mellan framtid – eller förfall.
Robert Trei, Konservativ debattör
