Det råder nationella strömningar i Sverige, men det mest svenska vi har står utan offentliga påivrare. Filosofen Emanuel Swedenborg är en av historiens mest inflytelserika svenskar.

I hans idévärld är Sverige transformationens nation. Det är här sunda idéer och människoförbättrande ideal omsätts till faktisk handling. Ett land där ordning och organisation blommar upp som resultat av ett nogsamt sökande efter den bästa vägen framåt.

Detta har i allmänhet också visat sig sant.

I 1700-talets kåpa- och dolksamhälle bidrog svenskt ordensväsende med idéer som också fick fästen i andra länder. Under 1800-talets industrialism bistod den svenska storfinansen med revolutionerande idéer kring makroekonomiska koncept som bankoptimering och valutareglering. Under 1900-talet lät nymodiga byråkratiska och sociala idéer skapa en av världens högsta levnadsstandarder.

2000-talets tillskott till mänsklighetens utveckling tycks vara ”Den nya människan”. Emanuel Swedenborg omskriver även denna. Han hade ett för tiden mycket kontroversiellt synsätt om att människan ingalunda var en färdigställd skapelse. Den hade potential att bli något mycket större, något mycket mäktigare – en homo maximus snarare än blott en homo sapiens.

Vare sig vi vill det eller ej kommer Swedenborgs vision nu att närma sig ett förverkligande.

Om ett par år kommer människan sömlöst att integreras med externa dator- och AI-system som kommer att förse dessa människor med en tankekapacitet och problemlösningsförmåga som gör det omöjligt för den sega, snart utdaterade gamla processorn (hjärnan) att konkurrera.

Säkerligen tar det många decennier eller rentav sekler att med denna nya teknik skapa den maximerade människan, men sapiens upphörande sker givetvis – vad pekar på motsatsen? – detta århundrande. De som får möjligheten lär knappast förneka sig möjligheten till evigt liv och eviga möjligheter. Homo symbioticus är utifrån teknikhistorien ett oåterkalleligt faktum.

Likaså är det en naturlig rörelse framåt. Organismer utvecklas, anpassas och förbättras. Små skutt i utvecklingen är sällan särskilt vackert i praktiken. De starka dödar ofta de svaga. Om mänskligheten ska betraktas som organism är det också fullt rimligt att starka gener i sinom tid slår ut svaga, och med dagens teknik finns möjligheten att avgöra vem som lämpar sig för vad, om något alls.

Jag är ett epsilonminus, mig veterligen döljer sig inga finkunskapens ådror i mitt blod. Min tid ägnar jag helst åt att dricka en ljummen öl i parken medan grässtråna kittlar mig mellan tårna. Homo symbioticus lär inte uppskatta min oduglighet och ineffektivitet.

För mig personligen är det naturligtvis en hiskelig tanke att ett mer effektivt och intelligent liv står i begrepp att ersätta mig och den imperfektion jag ömsint vårdar. Hela kontrollapparaten som behöver omgärda denna mäktiga Homo symbioticus gör mig både äcklad och svimfärdig: denna varelse kommer att ha en sådan kapacitet att den alltid måste bevakas, och det rimmar illa med en joint i hängmattan eller min ovana att pissa i allsköns buskage under mina krogrundor.

Men allting kan inte vara nöje och dekadens – det vore egoistiskt. Det vore ett svek mot min egen art att alltför hårt strida för mitt personligt romantiserade ideal. Sanningen är den att med 1900-talets ineffektivitet, befolkningstillväxt, långsamma byråkratiska system och ouppnåeliga rättvisepatos kommer sapiens snart nog att inte bara ha åsamkat sin egen undergång, utan hela släktets.

Samtidens snabba dragning mot mer ordning, hårdare straff, mer övervakning och utökad auktoritet för makthavare är för somliga av oss ingen vacker syn. Samtidigt måste man inse att för mänsklighetens överlevnad och förbättring – dessa ting vi i Sverige har som stolt tradition – så måste vi anpassa ramverket efter en människovarelse som snart nog genom ett litet chip kommer erhålla oändlig information och omedelbar förståelse om hur exempelvis bomber ska produceras eller hur man smidigast bryter sig in i en fastighet. Hur stoppar man detta utan stramare regelverk?

Svensken har dödat sina darlings många gånger, inte minst när den accepterade flytta till staden efter tusen år på landsbygden. Nu rustar vi för ännu en transformation – och visst är det väl så att vi i detta teknik- och framåtskridandevänliga land både vill och lär gå i bräschen ännu en gång.

Riktningen Sverige går i är den rätta. Framtidsskeptiker kommer alltjämt ömma sitt gamla skal, men ska tids nog övertygas om att den enda framtiden också är den rimliga.

Simon Berglind