Frågan som nu avgör Syriens framtid är inte vem som styr i Damaskus, utan hur landet styrs – och för vem.

De senaste händelserna i Aleppo, i nordöstra Syrien och längs Eufrat visar att det så kallade ”nya Syrien” rör sig bort från löften om inkludering och rättsstat. I stället ser vi en välbekant logik: militär centralisering, undantagszoner och begränsad insyn – med minoriteterna som främsta förlorare.

Den politiska realiteten i Syrien är i förändring. Efter maktövertagandet i Damaskus har president Ahmed al-Sharaa markerat ambitionen att styra hela landet, trots att centralmakten saknar full territoriell kontroll och självklar legitimitet.

Striderna i stadsdelarna Sheikh Maqsoud och Ashrafiyeh har lett till omfattande flykt bland civila. Samtidigt utlovas språkrättigheter och symboliska reformer. Kurdiska erkänns och högtider återinförs. Men när militära offensiver kombineras med politiska eftergifter uppstår frågan om detta handlar om verklig inkludering – eller om att avväpna opposition utan att dela makt.

Offensiven i Aleppo visar att Damaskus inte accepterar det autonoma självstyret i nordöstra Syrien, DAANES. (Democratic Autonomous Administration of North and East Syria, även känt som ”Rojava”). Under ett decennium har detta styre fungerat som ett alternativ till både diktatur och jihadism. Det är inte felfritt, men har byggt upp lokala institutioner och, trots dokumenterad kritik, ett visst minoritetsskydd och en pluralistisk modell som saknar motsvarighet i resten av Syrien. Kvinnors politiska och sociala deltagande har varit betydligt större än i övriga delar av landet.

Just därför är DAANES nu under press. Integrationsavtal existerar, men de militära realiteterna pekar i motsatt riktning. Om självstyret reduceras till ett administrativt arrangemang utan egen säkerhet, politisk autonomi eller lokalt inflytande, upphör det i praktiken att existera.

Frågan är därmed inte om Syrien ska vara en stat, utan om staten tillåter verklig regional maktdelning, eller om all makt åter koncentreras till centrum.

I en sådan utveckling blir minoriteterna ofta först i retoriken men sist i praktiken. Alawiter, assyrier, druser och kurder nämns i regeringens utfästelser, men gång på gång är det just dessa grupper som drabbas när militära lösningar prioriteras framför politiska.

För assyrier är situationen särskilt akut. De saknar politisk makt, extern skyddsmakt och har redan förlorat en stor del av sin befolkning genom migration. Deras fortsatta närvaro i Syrien vilar på tre förutsättningar: lokalt självstyre, kulturell trygghet och fysisk säkerhet. Försvinner dessa, finns inget som bromsar ytterligare utvandring.

Detta är inte en ideologisk slutsats utan en demografisk realitet. En instabil, centraliserad och säkerhetsstyrd stat riskerar att påskynda en total exodus av den assyriska befolkningen.

Vissa bedömare varnar för ett nytt öppet krig mellan Damaskus och DAANES. Risken finns. Men ett mer sannolikt scenario är ett utdraget lågintensivt konfliktläge – med ekonomisk kvävning, politisk marginalisering och selektiv repression. I ett sådant Syrien överlever inte små minoriteter. De lämnar gradvis, familj för familj.

Det som står på spel är inte bara Syriens framtida statsform, utan huruvida landet även fortsättningsvis ska rymma sina historiska folk. Utan verklig maktdelning och lokalt självstyre för minoriteter finns inga förutsättningar för ett inkluderande Syrien.

Frågan är därför inte bara om Syrien blir en fungerande stat, utan vilka som tillåts finnas kvar.

Vill Syrien ha en demokratisk framtid finns bara en hållbar väg: ett federalt system med reellt självstyre och rättsligt skydd för landets folk.

Michael Merdoyo

Exilassyrier och medlem i Medborgerlig samling